Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gästkrönikören: En sorgsenhet hade lägrat sig som anletsdragen inte kunde dölja

Artikelserie
Gästkrönikören

Annons

Jag växte upp på 40-50-tal i Hallstahammar och fick chansen när jag fyllt tretton att tjäna en extra slant varje söndagsmorgon. Med en bunt lösnummer Dagens Nyheter under armen och trappor upp och ner i kvarterens hyreshus och egnahem i ur och skur med senaste nytt till yrvakna som gläntade på dörren. Och ”dricks” blev det som jag inte kunde klaga på.

En del kunder stack ut mer än andra och en av dem var sotarmästaren som sotat ortens skorstenar i många år i egen regi. Det var med viss förväntan jag ringde på dörrklockan. Han pratade på som till en jämngammal med glimten i ögat och det hörde till det mer ovanliga från de flesta äldre, i alla fall på den tiden. Kände att jag växte några tum.

Jag anade så smått en förändring, han sa inte så mycket, dörren öppnades så pass att tidningen kunde tas emot och småpratet var som bortblåst. Hur var det ställt egentligen? Respekten för sotarmästaren sa mig att det var bäst att hålla tyst, inte blanda sig i. Nånting är det som trycker.

En morgon var dörren stängd fast jag ringt på några gånger. Jag stoppade tidningen i brevinkastet för sotarmästaren måste naturligtvis få sin Dagens Nyheter. När jag anlände söndagen därpå fanns ett kuvert prydligt uppsatt på dörren med väl tilltagen dricks. Ett meddelande var bifogat som sa att han haft en svacka men det känns bättre och ”nästa söndag ses vi i dörren”.

Så många fler söndagar blev det inte, en sorgsenhet hade liksom lägrat sig som anletsdragen inte kunde dölja. Sotning skulle i fortsättningen ske inom kommunala ramar, hade fullmäktige beslutat. Och med det var sotarmästarens dagar i skrået över.

I full sotarmundering ställde han sig upp på Centralskolans skorsten (var annars?) och höll ett sista brandtal vänd mot kommunhuset och tog sitt livs sista steg över skorstenskanten med snara runt halsen som en stor folksamling på skolgården bevittnade.

Söndagen efter kändes packen med Dagens Nyheter extra tung.

Sven Larsson, veckans gästkrönikör. Bild: Privat

Gästkrönikören: Sven Larsson

► Ålder: 80 år

► Sysselsättning: Pensionär

► Bor: Timrå

Vill också skriva en gästkrönika?

Gör så här: Skicka en krönika på 2 500 tecken samt en bild på dig själv med en neutral bakgrund till aos@st.nu. Skriv även ditt namn, kontaktuppgifter, ålder och sysselsättning.

Fler gästkrönikor:

Sorg är inte statisk – det är okej att gråta för att nästa stund känna glädje

Jag behöver inte förklara hur jag uppfostrar mitt barn – vi unga föräldrar gör det lika bra

Gästkrönikören: "Vi satt och flamsade – jag blev tårögd av minnet"

 

Annons
Annons
Annons