Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Alla vägar ledde mig till Rom

+
Läs senare
/
  • Den italienska glassen är underbar, tycker Sundsvallsbon Jazz Munteanu, som just nu pluggar vid ett privat universitet i Rom.

En dag i mars bestämde jag mig för att skicka i väg en ansökan för Erasmusstudier. Det var inget som jag tänkt på under flera år, men efter att ha träffat andra utbytesstudenter visste jag att Spanien eller Italien var de länder jag skulle välja mellan om tillfället dök upp, det blev en punkt på min checklista på "livsviktiga innan jag dör-äventyr".

Men väl här känns allt annorlunda även om det är bra. Att vara helt ny i en stad, där man inte riktigt känner någon, där man måste klara sig själv med allt runt omkring det vardagliga är ingen lätt uppgift. Från början hade jag fått en plats på ett universitet i Siena, men väl hemkommen från den en månad långa språkkursen där fick jag reda på att jag också hade kommit in på det välreputerade privata universitetet Luiss i Rom, ett tillfälle jag inte kunde missa att ta i akt.

De första dagarna i Rom hade jag ständigt huvudvärk, jag vet inte om det berodde på bilarna, bagaget jag hade burit runt i nästan två dagar från Stockholm, till Pisa, Siena och sedan Rom, eller på den avgasfyllda luften i staden. Men alla vägar ledde mig till Rom, och vill man vara med om något så vackert som Italien så antar jag att man får lida lite pin.

Att komma till Luissvar inte lika läskigt som de första dagarna på ”Ekonomikum” (där alla ekonomer och jurister på Uppsala universitet läser), kanske för att jag denna gång var beredd på vad som kunde vänta mig. En aning snobbism råder i de nyrenoverade lokalerna på Viale Romania där vi har plattskärmar vid varje sal ute i korridorerna som visar vilka lektioner som står på dagens schema, plattskärms-tv i matsalen, en vakt som kollar legitimation när vi går in i skolan och en egen minibuss som tar oss mellan de olika byggnaderna för statsvetenskap, juridik, ekonomi och kåren.

Själv läser jag kurser i statsvetenskap som tillgodoräknas mina studier hemma. Skillnaden är att jag får lite mer pengar från CSN (låna mer), får Erasmusstipendium, är cirka 3 000 kilometer långt bort från nära och kära, har muntliga tentor, börjar en månad senare än er i Sverige men framför allt får läsa allt på italienska. Ganska stor skillnad från att läsa där hemma. Men det känns inte som en jättestor utmaning eftersom jag haft väldigt lätt att komma in i språket. Dessutom har vi två månader på oss att plugga inför de tre olika tentamenstillfällena under examensperioden.

Vad är det konstigaste med Rom då? Att se zigenare springa runt på alla bussar och spela dragspel och fiol, de gör alltid att jag måste höja volymen på min Ipod, för till skillnad från dem jag är van vid att höra så spelar dessa dåligt. Eller är det kanske italienaren som frågade min kompis om han fick ta på hennes fötter om hon fick 50 euro? Eller att en påse havregryn på 500 gram kostar cirka sex euro? Att det är iskallt i rummet och att vi inte har varmt vatten i köket?

Nej, det konstigaste måste vara när vi härom kvällen var på väg till bussen från en av de ständigt återkommande studentfesterna och gick förbi Colosseum – som bara fanns där. Det var inget vi tänkte på eller fascinerades av, vi börjar ta den för givet, och som jag också sa den kvällen ”I mean it's not like it's not been there for ever!”

Men trots den dyra ”måste ha på morgonen-gröten" så får vi äta lunch för två euro i matsalen, skriva ut 100 utskrifter gratis per dag, vi får gå gratis på ett privat universitet som annars skulle kosta tusentals euro per termin, den italienska maten och glassen är underbar, och jag är helt såld på språket och den vackra arkitekturen.

Men bäst av allt, tänk att man bara en eftermiddag kan gå och sätta sig vid Fontana di Trevi och författa ihop sina tankar till en krönika! Ska du till Rom? Skriv till mig på: jazz.munteanu@hotmail.com

Annons
Annons
Annons