Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Elin vill få i gång en diskussion om suicid

/
  • Efter en tuff tid kom Elin Ölmeruds lillasyster förra vintern fram till att hon inte orkade leva längre.
  • En gammal bild visar tre sammansvetsade systrar: Lovisa, Elin och Ellinore. Att ta fram fotografier och fokusera på alla fina minnen av systern är ett sätt för Elin att bearbeta sorgen.Foto: Privat

När en älskad familjemedlem tar sitt liv rasar världen samman. Efter den första chocken kommer frågorna som kanske aldrig får några svar. Och runtomkring finns tystnaden från en omgivning som inte vet hur den ska reagera.

Elin Ölmerud förlorade sin syster i februari och vill med sin berättelse få oss att prata om suicid.

Annons

Suicid är den vanligaste orsaken till dödsfall hos män under 44 år och näst vanligaste orsaken för kvinnor under 44 år. Ändå pratar vi sällan om det.

Förra vintern var 23-åriga Elin Ölmerud från Sundsvall med om något av det värsta som kan hända. Hennes lillasyster Ellinore valde att avsluta sitt liv, en vecka innan hon skulle ha fyllt 20 år.

I ett slag förändrades livet för alltid för Elin och hennes familj. Mitt i den förlamande sorgen och smärtan gnagde frågorna om varför och hur det kunde hända.

– Ellinore hade mått dåligt under de tidigare tonåren, men de senaste åren mådde hon bra och hade både egen lägenhet och var sambo, berättar Elin.

Augusti 2012 åkte systern in på en akutoperation, som resulterade i att kroppspulsådern brast och hon fick operaras igen. Efter operationen plågades hon av svåra smärtor i magen.

– Hon förlorade 2,5 liter blod och fick ett ärr på ryggen och ett ärr från troskanten till bröstbenet. Efter en sådan stor operation kan man bli djupt deprimerad och ska få samtalsstöd, men det fick aldrig Ellinore. Vid ett tillfälle sökte hon hjälp, men det slutade med att hon skickades hem. Dagen efter orkade hon inte längre, säger Elin.

Hon tror att systern inte ville visa familjen exakt hur jobbigt hon hade det.

– Vi förstod aldrig hur illa det var. Jag tror att hon försökte hålla ihop inför oss. Utåt var hon alltid glad och sprallig, de flesta hade säkert inte trott att hon mådde dåligt, säger Elin.

Något Elin snart blev medveten om var att det inte fanns någon professionell hjälp att få efter systerns död.

– Familjen skulle få träffa ett kristeam via vårdcentralen, men vi fick beskedet att det inte fanns något. I stället var det svenska kyrkan som ställde upp och skickade en diakon för att stötta oss, berättar Elin, som har funderat mycket över hur krisberedskapen vid suicid kan fungera så dåligt.

Tio månader efter systerns död har hon exempelvis fortfarande inte fått tid hos en psykolog.

– Det jag har upplevt är att det är mycket fokus på föräldrarna, speciellt på mamman, medan syskon och barn blir bortglömda. Pappan, i vårt fall bonuspappan, kan ha mycket press på sig att vara den starka. Och när man väl får hjälp kan krisreaktionen ha övergått till dåligt mående, menar Elin.

Via organisationen SPES – en förkortning för suicid prevention och efterlevnadsstöd – har hon fått kontakt med andra med liknande erfarenheter. SPES har i dagsläget ingen avdelning i Västernorrland, något som Elin hoppas att det ska bli ändring på.

– I sådana här situationer behöver man varandra, säger hon.

Själv gör hon det hon kan för att bryta tystnaden kring suicid och motverka tabuföreställningarna.

– Suicid är så skuldbelagt och ordet självmord är så vasst, jag väljer att inte använda det. Det är inte riktigt accepterat att må dåligt i dag, fast det är så vanligt, säger Elin.

– Vi måste bli bättre på att prata med varandra och ta hand om varandra. Kan jag hjälpa någon genom att berätta min historia vill jag göra det, fortsätter hon.

Om man misstänker att någon funderar på att ta sitt liv är att hennes råd att ställa frågan rätt ut.

– Se personen i ögonen, där kan man hitta mycket om man verkligen tittar. Tveka inte över att ringa 112. Och tänk på att det kan infinna sig ett förrädiskt lugn hos en person som redan har bestämt sig.

På handleden glänser en helt ny tatuering. Ellinor står det med snirklade bokstäver. Systrarna har alltid stått varandra nära och en tröst i sorgen för Elin är vetskapen om att familjen inte hade kunnat göra mer för att förhindra det tragiska som skedde.

– Vi har hälsat på henne så fort vi inte jobbat och gjort allt vi kunnat. Om det är någonstans det har brustit så är det i sjukvården, menar Elin.

Hon beskriver de senaste månaderna som ett vakuum där systerns död känts ömsom nära, ömsom väldigt avlägsen. Stödet från familjen har varit avgörande.

– Det är jättestor risk att familjer splittras när något sådant här händer, för man hanterar sorgen så olika. Men jag har haft turen att ha en väldigt tajt familj, vi har kunnat stötta varandra, säger Elin.

Sorgen kommer i vågor. Vissa dagar lyckas man bära den, andra inte. Elin har hittat sitt sätt att bearbeta den genom att ta fram gamla fotografier och fokusera på alla fina, positiva minnen hon har av sin syster.

– Vi vill hylla henne. Det är inte skamligt att inte orka leva. Något sådant här får en också att inse hur skört livet är och gör att man vill lägga all sin tid på nära och kära, säger Elin.

Hon har ett enkelt råd till den som känner någon som har förlorat en närstående allt för tidigt.

– Vänd inte bort huvudet. Visa att du ser personen, ge en kram eller säg hej. Gör inte en så stor sak av det utan var en medmänniska. Det räcker.

Annons
Annons
Annons