Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

"Va, var folk knäppa eller?"

+
Läs senare
/

Åsa Jinder om hur man kan se på vår nutid i en kommande framtid.

Jag har aldrig varit intresserad av historia i allmänhet. Inser dock att jag möjligen är en del av den feministiska historien nu, vilket både intresserar och gläder mig. Tänk, att jag i framtiden kommer att kunna säga;

– Det var då, alldeles i början av 2014 som vi feminister slutligen fick nog. Vi fick nämligen en gemensam antagonist i SVT som sände ett program där man frågade sig om feminismen spårat ur.

– Jaha, kommer någon säga, du var med?

– Ja, kommer jag att svara. Jag och många med mig riktigt yrde omkring på de sociala medier som fanns då. Det skrevs krönikor i gammelmedia – som vi kallade de numera utdöda kvällstidningarna för. Det där tv-programmet visade sig dock vara ett slags konstprojekt. Belinda Olsson, som programskaparen hette, skapade med flit ett monster.

– Ett monster?!

– Ja. Feminism är ju en kunskapsfråga, inget känsloläge. Redan från början såg man på feminister som manshatare. En uppfattning bara fortsatte att odlas in på 2000 talet. I och med det här monstret som Olsson skapat fick vi feminister mycket kraftigt försvara feminismen och förklara att vi inte alls hatade män.

– Och?

– Det var som att den där knoppen, av medvetande, som vi vattnat och omhuldat historiskt plötsligt slog ut och alla kunde se hur vacker den var. Feminismen blomstrade. Monstret, ja, det försvann i skuggorna. Vilket var Olssons hela uppsåt.

– Vad hände?

– Det blev plötsligt lätt att applicera mönster och strukturer i världen på vårt samhälle. Lära människor att se dem, hur nära de var, hur påtagliga. Den där rubriken om kvinnan i Indien som blev kär i fel man och därför straffades med gruppvåldtäkt av 13 män, var plötsligt ett svar på frågan om alla människors lika värde. Och vem som bär skuld.

– Vem som bär skuld? Kan någon annan än den som våldtar bära skulden?

– På den tiden visade sig svenska domstolar ofta uppenbart bristfälliga i sin insikt i de här frågorna. Kvinnan fick inte sällan bära skulden, då mannen gick fri. Det var enkelt att se att man i så väl Indien som i Sverige hade en syn på våldtäkt som ett straff för en handling.

– Men … var folk knäppa heller?

– Ja … det fanns politiskt engagerade rasister som tyckte att man fick leken tåla om man gav sig in i den. Har man börjat pussa någon kunde man inte sluta. Följde man med en främmande man hem fick man skylla sig själv.

– Är det sant?!

– Ja, men det är ju samtidigt det som gör historien så intressant. Kunskapen om hur vi haft det, hur samhället utvecklats.

– Jag undrar vad jag kommer att tänka tillbaka på, när jag ligger här som du, Åsa.

– Då skall du minnas din farfar som låg i lumpen första gången det gick att rösta på ett feministiskt parti. Hur han gick in på posten i full militärmundering och ringde mig och frågade varför det inte fanns valsedlar. Jag så åt honom att skriva FI på en blank sedel och det gjorde han.

– Åh, farfar! Vad fint!

Oj då, här sitter jag och drömmer. Precis som budskapet i alla medier säger att vi skall. Men där handlar drömmen om självförverkligande. Ibland kan jag tänka att om människor ägnade sig lika mycket åt alla andra människors lika värde, som sitt eget, så skulle världen se annorlunda ut. Jag vet inte hur det skulle gå till, men det krävs att vi slutar regissera installationer av våra lyckade liv, släpper mobilkamerorna och ger oss ut i verkligheten.

Annons
Annons
Annons