Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Vad skulle vi egentligen på månen att göra

+
Läs senare

Femtio år är knappt en blinkning i det stora universum, men i en människas liv är det trots allt en ganska lång tid.

Vintern 1965-66 har, vad jag vet, fortfarande rekordet vad beträffar snömängd och sträng kyla. Jag väntade mitt tredje barn då, var stor som ett hus, och mina vänner var övertygade om att det skulle bli tvillingar. Man var inte så duktig på att ställa diagnoser på den tiden.

Så kom då Mors lilla Olle, ja liten var han ju inte precis, vägde hela 5 150 gram, en riktig bamsing, dagen före min egen födelsedag. Jag var livrädd att han skulle födas samma dag, det är inte helt lätt att vara rationell och logisk i en sådan situation. Min egen mamma dog nämligen när jag föddes, och nu var jag rädd för samma öde.

I Sundsvall i slutet av januari 1966 stod kvicksilvret på minus 33 grader, och snön låg meterdjup. På BB på gamla sjukhuset, numera Kommunhuset, fick man på den tiden stanna kvar en vecka och bli ompysslad. Man låg till sängs för det mesta och blev minst en gång om dagen hårt lindad om magen för att hjälpa figuren på traven. Det var fantastiskt skönt. Barnen rullades in på rummet när det var matdags och sedan tillbaka till barnavdelningen igen. Man slapp barnskrik och blöjbyten och sånt och kunde få vila upp sig.

Jag minns de där kalla morgnarna när jag gick ut i det gemensamma tvättutrymmet och fönstren var alldeles igenisade. Utanför steg massa rökpelare som små kvastar mot himlen från stadens alla hus, det var en märklig och kylslagen syn. Vad eldade man med på den tiden? Det var långt före fjärrvärmen och miljötänket.

Mycket har naturligtvis hänt på de här femtio åren. Tre år efter den rekordkalla vintern gjorde mänskligheten ett stort steg när tre gubbar landade på månen. Vad de nu skulle där att göra. De senaste åren har det dock varit tyst om månfärder, även om det finns folk som har anmält sig och betalat hiskliga summor för att vara med på en rymdresa. Har svårt att förstå det där. Tids nog ska vi lämna det jordiska, men det lär knappast bli i en rymdsond.

Jag minns hur vi fantiserade och funderade på den tiden. Om femtio år, ja då kan vi nog flyga omkring i små helikoptrar, och kanske finns det telefon-TV. Året 2000 verkade magiskt och skrämmande och lite science fiction med alla nollorna. Skulle man själv överleva det där årtalet? Aldrig hade jag väl kunnat drömma om den märkliga utvecklingen av den klumpiga mackapär som jag stod med på toppen av Södra berget i början av 90-talet och pratade med min särbo i Fagervik.

Nu ska Mors lilla Olle fylla femtio, det känns overkligt. Vart tog åren vägen? Själv blir man inte äldre, det är bara barn och barnbarn som blir äldre. Man kan ju undra hur de har det om femtio år. Tanken svindlar, det är bara fantasin som sätter gränser, och jag orkar inte tänka så långt. Nu går vi mot ljusare tider, i alla fall meteorologiskt. Carpe diem!

Lisa Lindström

Annons
Annons
Annons