Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ful ovana som måste ändras

Annons
En gång är ingen gång. Två gånger en ful vana.
Eller ovana, rättare sagt. Och förmår inte Timrå rycka upp spelet i power play kommer laget aldrig att överleva den här kvartsfinalen.
Det hjälper inte hur bra och effektivt bortaspel \"Lill-Kentas\" timråiter visar upp. För att lyckads fullt ut inte minst på hemmaplan gäller det att ta tillvara på varje fördel, varje möjlighet att demonstrera makt och styrka.
Spel i numerärt överläge är en sådan möjlighet.
I går kväll vill jag påstå att avsaknaden av fantasi, metodik och skicklighet i just power play var en stor orsak till Timrås fall.
Bara i första perioden fick Timrå chansen att spela med en man mer på banan i drygt sex minuter utan att åstadkomma ett dugg.
Djurgården, däremot, gjorde det viktiga första målet genom Nils Ekman i.., just det, numerärt överläge.
Så till skillnad mot för matchen i Globen i fredags brast det för Timrå denna gång också i box play. Och då blir det inte bara svårt utan nära på omöjligt att rubba ett fysiskt starkt, taktiskt drivet, aggressivt och viljestarkt Djurgården.
För det måste naturligtvis betonas: Djurgården vann rättvist i går kväll.
Det där med Timrås oförmåga att utnyttja numerära överlägen och tillfälliga (?) försummelser i numerära underlägen ska inte ses som ett försök att negligera stockholmarna, som är en värdig kvartsfinalmotståndare för ett TIK som ändå inte kommit upp i \"normal standard\" under de två första matcherna.
I går dröjde det ända till andra halvan av andra perioden och ställningen 02 innan det började hetta till i matchen, genom ett mer fartigt och lagom småelakt Timrå.
Två sekvenser med Fredrik Modin i huvudrollen blev till ett slags startskott för en efterlängtat offensiv.
Se här bara:
12.34 hade spelats när Fredde Modin åkte ut för hakning på DIF-backen Ronnie Pettersson.
Billigt, tyckte Modin, som sedan jagade runt som ett skållat troll i jakten på pucken och \"filmaren\" Ronnie Pettersson.
Det slutade med en ny vända på botbäken.
Nu visade klockan på 15.09. Två minuter vardera för Modin (charging) och Pettersson (crosschecking).
Nio sekunder senare styrde Henke Zetterberg in Johan Svedbergs backskott och den reduceringen var allt som behövdes för att lyfta både Timrå IK och publiken i den bara nästan fullsatta Arenan.
Det blev också 22.
I power play, påpekar någon.
Men spel fem-mot-tre tycker inte jag räknas till bilden av ett ineffektivt Timrålag. För någon gång borde ju pucken kunna slinka in, tycker man ju...
Slinka är kanske inte rätt beskrivning i sammanhanget, då Aaltos backskott var av det mäktigare slaget.
Och därefter var det mycket Timrå. På ett sätt som vi medelpadingar litet till mans hade hoppats att det skulle se ut under längre stunder i samtliga tre perioder.
Tyvärr blev ett nytt numerärt underläge avgörande för Djurgården, som med sitt 23-mål för andra gången visade klass i power play!
Typiskt, förresten med en slutpunkt (Daniel Rudslätt) i tom kasse...
Annons
Annons