Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Sportprofilen: Magnus Pääjärvi-Svensson

+
Läs senare
/

Det är inte bara på isen det går snabbt för Magnus Pääjärvi-Svensson. Karriären har gått i rekordfart för killen som kom till Timrå IK för att börja på hockeygymnasiet men i stället klev rakt in i Elitserien. 19 år gammal lämnar han i morgon Sverige för en flytt till Kanada – och få lär bli förvånade om han står där på isen när Edmonton Oilers premiärspelar i NHL i oktober.

För dem med koll på svensk juniorhockey var namnet kanske inte obekant. Men få medelpadingar hade hört talas om Magnus Pääjärvi-Svensson när han som 16-åring dök upp i Timrå IK.

När vi på ST-sport skulle göra ett knäck till hockeybilagan inför 2007/08 om brödrapar i Timrå IK var det Johan och Erik Andersson (som var ny då) som stod i centrum. Magnus och brorsan Björn kom med på en mindre kompletterande bild.

Med facit i hand är det bara att konstatera att det var ett felval. Men vad visste vi då?

Visst tränade Pääjärvi med A-laget och han skulle också komma att spela med laget på försäsongen. Men inte trodde vi att han skulle finnas med i förstakedjan redan i elitseriepremiären i skadade Jonathan Hedströms frånvaro.

Resten är så att säga modern Timrå IK-historia.

Tre år senare har Magnus Pääjärvi-Svensson redan hunnit med saker som många andra hockeyspelare bara drömmer om. Nu väntar ännu en grej. I morgon åker han över till Edmonton för att ta en plats i NHL.

Men vi börjar med att backa tillbaka bandet några år...

Hur var åren i Malmö?

– Jag var i 91:orna i Malmö, vi spelade ihop från U8 till U15 och vann det mesta. Om vi inte var det bästa laget i Sverige, så var vi i alla fall i toppen. Jag spelade back på den tiden, var en defensiv back med bra passningar.

Var du storväxt även då?

– Ja, jag var flera huvuden större än alla andra. Det var en jäkligt rolig tid och det var ett skönt gäng. Sen började jag bli uppflyttad och när jag kom till 90:orna blev jag center. Jag spelade ett år med dem sen kom jag upp till 89:orna i U16 och då blev jag forward. Året efter var jag i J18 och lite i J20. Sen flyttade jag när jag var 16 år. Jag hade det lite tungt i Malmö då, jag spelade inte bra och fick inte mycket speltid.

Varför blev det Timrå?

– Det stod mellan Timrå och Modo. Jag hade brorsan i Timrå och så var "Nubben" (dåvarande sportchefen Kent Norberg) bra, vi hade ett möte och jag kände förtroende direkt. Efteråt kom jag upp och tittade lite och bestämde mig för att det var här jag ville vara.

– Det är inget jag har ångrat. Sen har jag också haft ett jäkla flyt, det är något man måste ha oavsett hur duktig man är. När jag kom var det en jäkla massa skador i A-laget och jag och Anton (Lander) fick hoppa in och vi gjorde bra ifrån oss. Det ena ledde till det andra och så fick jag vara med nästan hela säsongen i A-laget. Det var coolt.

Vad har de tre åren i Timrå betytt för dig?

– Steget att gå från Malmö till Timrå har hjälpt mig otroligt mycket. Helt plötsligt skulle jag diska och ta hand om mig själv. Det gjorde att jag utvecklades och mognade och det gör att steget till Edmonton nu blir mindre. Jag är trygg i mig själv.

– De här tre åren har varit mina bästa som hockeyspelare. Jag tog kliv i Malmö också, men inte så här stora. Jag har tagit jämna steg och blivit bättre år för år. Även om kurvan inte pekat spikrakt uppåt så har den gått uppåt hela tiden. Jag tror det är viktigt, det visar att man gör rätt saker. Åren i Elitserien har varit riktigt häftiga. Som i början tyckte man till exempel att det var coolt att flyga till en bortamatch, en sån där grej man inte tänker på längre. Sen har jag också fått spela VM och ett antal JVM, allt har varit viktigt och gett mig erfarenhet.

Har någon person betytt extra mycket?

– Jag har alltid haft en egen drivkraft, men många har betytt mycket. Som "Challe" och "Nygge" (TIK-tränare de senaste tre åren), "Nubben" som gav mig förtroende och till viss del även "Linkan" (nuvarande sportchefen Stefan Lindqvist). Sen är det så klart spelare som har pushat på ibland också, Anton till exempel. Men när det kommer till kritan hänger det ändå på en själv.

Du och jämngamle Anton Lander har verkligen följts åt, kände du honom när du kom till Timrå?

– Vi hade spelat ihop någon landslagsturnering, så jag kände honom lite. Men det klickade väl till direkt där i början.

Kan du känna att ni klumpats ihop lite ibland?

– Det är inget jag har något emot. Det har varit bra, när jag slappnat av har jag känt att han är där. Man vill alltid vara bättre än den andre. Vi har pushat varandra och det har hjälpt utvecklingen.

Du har oftast varit ett litet steg före, som med elitseriedebuten, JVM och så nu Edmonton. Tror du att du får sällskap av honom där nästa säsong?

– Ja, det tror jag. Jag hoppas verkligen att han kommer redan nästa år.

Och så har du spelat med brorsan Björn nu i tre år, vad har det betytt att ha honom i Timrå? Speciellt då du var så ung när du flyttade hemifrån och sedan hoppade av skolan i förtid och bodde i lägenhet i stan.

– Jag har ju levt som en vanlig elitseriespelare de här åren. Det har betytt mycket för mig att ha honom här, det är alltid skönt att ha brorsan att komma till. Han spelade i Kanada några år innan han kom till Timrå så vi var inte jättetighta då, så de här tre åren har vi verkligen kommit närmare varandra.

Tror du det betytt mycket att du kommer från hockeyfamilj, där brorsan spelar, pappa är före detta tränare och nu agent och även mamma är involverad i hockeyn?

– Mamma är lagledare för juniorerna i Malmö och sitter i styrelsen för Malmö Redhawks nu. Familjen har naturligtvis betytt mycket, de vet vad det handlar om. Farsan har hjälpt till otroligt mycket och jag har nog nästan blivit lite bortskämd som har honom som agent. Morsan har kört en hit och dit och hon är den jag bott mest med. Jag hade inte kunnat ha bättre föräldrar och Björn var jäkligt duktig som junior och en av de bättre i juniorlaget, så man tyckte det var coolt att vara brorsa till honom. Jag har alltid sett upp till honom och velat vara lika bra.

Vad säger de om att du ska flytta ända till Edmonton nu?

– Mamma är som hon är och vill inte släppa iväg en. Hon är underbar och man har väl tackat henne alldeles för lite, men så är det väl med morsor. Men jag tror att de alla är stolta, eller det vet jag att de är, och de vill att jag ska lyckas där borta.

När bestämde du dig för att dra till Edmonton om du fick chansen?

– I januari-februari. Det var oundvikligt att inte tänka på det även om det var under säsongen. Jag tänkte att om jag får chansen så vill jag verkligen ta den i och med att jag kände att jag passar på små rinkar. Sen så gjorde jag ett bra VM och förstärkte aktierna.

Det känns som att du gick framåt väldigt mycket under tiden i A-landslaget i våras...

– Det var en jäkla boost att få den chansen. Det var så tråkigt när vi i Timrå åkte ut mot HV71. Jag var inte riktigt nöjd med mig själv i slutspelet och var lite besviken.

– I LG Hockey Games gjorde jag bra ifrån mig direkt. Rent hockeymässigt var det mycket som bara föll på plats, jag gjorde grejer jag alltid velat göra och sen kom jag med till VM.

Sen var du över på camp i Edmonton i somras, hur var det?

– Jag var där i sex dagar och vi körde ganska lugnt. Det var mer för att lära känna stan och ledarna. Det var en bra tid och man fick känna på atmosfären, det var proppfullt på läktarna och medialt var det ännu ett steg. Omklädningsrummet var fullt av mediafolk.

Du har länge fått mycket uppmärksamhet och blev känd tidigt, hur har det varit?

– Det började efter första året i tv-pucken, då fick jag lite uppmärksamhet. Pappa har varit till god hjälp när det kommer till att hantera media och det har betytt jäkligt mycket. Sen har jag en familj och släkt som tar ner en på jorden om man glider i väg.

På måndag åker du till Edmonton för att var med på rookiecamp och sedan den "riktiga" campen, målet är väl att ta en plats?

– Ja, absolut. Jag hade inte skrivit på om jag inte satsat på NHL, då hade jag antagligen stannat ett år till i Elitserien. Jag har inget annat i tankarna än att ta en plats, jag vet inte hur det är att spela i NHL men jag känner mig så redo som jag kan bli för att ta det steget. Sen vet man aldrig, det är uttagningar hela tiden och man får hoppas att man är kvar bland de sista. Det är bara att åka över och kriga.

Annons
Annons
Annons