Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Allt utom avkopplande

+
Läs senare
/

Jeanette Winterson: Fyrväktaren. Översättning: Anna Troberg.
Bazar

Jag träffade nyligen en fin dam som sa: \"Jaså, du är bokrecensent? Ja, jag läser själv väldigt mycket, jag tycker litteratur är så... avkopplande.\" Jag kanske var feg, eller snarare lite lat, som bara log förbindligt och inte svarade vad jag tänkte: \"I så fall gillar du och jag inte samma sorts böcker.\"
I så fall gillar hon knappast heller Jeanette Winterson. Winterson är nämligen motsatsen till avkopplande, hon är upphetsande, upplivande och mycket, mycket mer. Bara inte avkopplande. I hennes roman Art & Lies från 1994 (Konst och lögner, 1995) står konsten för ett sätt att söka sanningen, medan lögnen är en illusion som man skapar för sig själv och andra för att kunna leva bekvämt. Eller avkopplande...
Jag tror mycket på citatet som avslutar hennes kanske allra, allra bästa roman Gut Symmetries från 1997 (Vintergatan går genom magen, 1998): \"Vad det än är som drar ur säkringen, som slungar dig över ditt eget livs gränser ut i en kortvarig och fulländad skönhet, om så bara för ett ögonblick, så är det tillräckligt.\" Jeanette Winterson är en sådan säkringsutdragare, hennes romaner erbjuder den skönheten, den magin.
I ett annat citat, från hennes förra roman, The Powerbook (Powerbook, 2001), talar hon av direkt egen erfarenhet: \"Här i detta liv måste man vara sin egen hjälte, vad det nu är man anser vara viktigt måste man söka vinna det av egen kraft och på sitt eget sätt.\" Hon växte nämligen upp under sextiotalet, som adoptivbarn i en strängt frikyrklig familj i norra England. Som tolvåring predikade hon i pingstkyrkan, men fyra år senare sparkades hon ut ur både kyrkan och adoptivhemmet efter en lesbisk kärleksaffär. Sedan dess har hon av egen kraft och i högsta grad på sitt eget sätt skrivit tretton böcker. Varav den senaste, romanen Lighthousekeeping, nu kommit på svenska.
Cape Wrath ligger längst ut bland klipporna i Skottlands nordvästraste hörn. Silver, flickan som berättar romanen, tas om hand av fyrvaktaren, gubben Pew, när hennes mamma dör. Pew är blind, som Pew i Skattkammarön, men har begåvats med \"den andra synen\". Han kan se vad som har varit och vad som kommer, bara nuet är mörkt.
I fyrtornet lär Pew Silver vad fyrvaktande egentligen går ut på: Att berätta historier. Berättandet skapar förankring och sammanhang för ett vilset barn. Berättandet skapar ljus. (I sitt välbesökta seminarium under bokmässan i Göteborg gångna veckoslut, liknade författaren och före detta predikanten Jeanette Winterson också mycket riktigt författare vid fyrar som står och sänder ut ljussignaler över ett mörkt hav.)
\"Berätta en historia, Pew\", säger Silver. \"Vilken sorts historia, barn?\" \"En historia med ett lyckligt slut.\" \"Det finns inget sådant i hela världen.\" \"Ett lyckligt slut?\" \"Ett slut.\"
Och Pew berättar. Han väver ihop löst sammanhängande historier, men mest handlar det om prästen Babel Dark och hans svåra kamp mot kärleken. Han var en Jekyll & Hyde-figur som för att tygla sin lidelse för en kvinna vars trohet han inte vågade lita på, gifte sig med en prydlig men heltigenom fantasilös kvinna. Han kom att känna sig som en främling i sitt eget liv.
Dark är en typisk gestalt i Wintersons författarskap, som ofta brottas med människors oförmåga att ta vara på livets mirakel. Winterson vill bryta upp våra ingrodda föreställningar som begränsar vår världsbild och plats i universum. Och i Fyrväktaren fortsätter hennes korståg mot konvenans och andlig feghet. Det vet väl egentligen alla, att man borde våga lite friskare här i livet, våga leva sitt eget liv. Men Winterson förmedlar sina insikter så inspirerande, hennes bilder vindlar och svindlar. Hon formligen spränger bokpärmarna med sitt förförande snille, sin på samma gång svulstiga gränslöshet och exakta träffsäkerhet i berättandet.
Hon har beskrivit en av sina stora förebilder Virginia Woolf, som bland annat skrev To the lighthouse, Mot fyren, som en stor författare, en distinkt röst med egen stil, en som kan berätta njutningsfullt och samtidigt skapa experimentella störningar för att väcka sinnet. Precis så hade Winterson lika gärna kunnat karakterisera sig själv, och då hade jag inte kunnat annat än hålla med.
Eller kort och gott: Winterson är en fyr som sänder ut ljussignaler över ett mörkt hav. Nu har den fyren blinkat till igen och bländat.
Annons
Annons
Annons