Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Arbetarlitteraturen bidrag till världslitteraturen

/

BOK Lars Furuland/Johan Svedjedal: Svensk arbetarlitteratur. Atlas förlag

Annons
Ivar Lo-Johansson, Moa Martinson, Eyvind Johnson och Dan Andersson har inte bara för evigt sina namn inskrivna i svensk litteraturhistoria. Tillsammans med Maria Sandels, Gustav Hedenvind-Eriksson, Folke Fridell, Kurt Salomonson och andra arbetarförfattare står de också för något så pass märkvärdigt som ett originellt svenskt bidrag till världslitteraturen. Även andra länder har sina stora epiker ur arbetarklassen - Väinö Linna - men inget annat kan ståta med en sån bredd som Sverige. Bortglömda av akademier och litteraturvetarna har de förvisso heller inte blivit. Avhandlingar, uppsatser och biografier utgör en svåröverskådlig arkipelag. Något samlat grepp har däremot knappast funnits.
Den bok som de bägge litteraturvetarna Lars Furuland och Johan Svedjedal just lagt fram är därför inte bara välkommen, den fyller också en lucka. Ingen lär blir överraskad av att Ivar Lo, Eyvind Johnson, Moa Martinson, Lars Ahlin och de andra giganterna får stort utrymme, men det är också glädjande att ett författarskap som Stig Sjödins tillmäts så stor betydelse. Att vi blir påminda om så pass bortglömda arbetarförfattare som Maj Hirdman, Otto Karl-Oskarsson och Inga Lena Larsson (\"Vide ung\") hör självklart också till förtjänsterna, liksom de trådar som dras bakåt, till pionjärårens kampdiktning och självaste Viktor Rydberg, och framåt, till Elsie Johansson, Torbjörn Flygt och våra dagars arbetarskildrare.
För svensk arbetarlitteratur är ju faktiskt inte bara ett historiskt begrepp, som man kanske ibland kan förledas att tro. Unga författare med invandrarbakgrund fyller på med nya infallsvinklar, samtidigt som klassperspektivet, glädjande nog, gjort come back. Och just underifrånperspektivet får nog anses avgörande, eftersom själva begreppet arbetarlitteratur aldrig varit riktigt entydigt och fortfarande ställer till med definitionsproblem. Flertalet av våra stora arbetarskildrare har ju själva snarare varit klassresenärer än skrivande arbetare om sanningen ska fram. Men arbetarlitteraturen ramas här också in av minst lika intressanta berättelser om dess vägar ut till folket: Bokklubbarna, Folket i Bild och tidningen Vi liksom inte minst bokförlag typ Tiden, Ljus och Arbetarkultur. Lite underligt kan det ju te sig att det ändå ofta var borgerliga förlag som drog längsta strået, arbetarförfattarna själva stod ju till 99 procent \"till vänster\".
Men eftersom Bonniers & Co hade större resurser och kunde erbjuda mer generösa förskott, högre status och bättre marknadsföring var det egentligen bara logiskt. En ibland partipolitiskt snäv kultursyn bidrog säkert också till att historien om arbetarrörelsens bokutgivning bara är en tragisk parallell till hur det gått för dess tidningar. Förhållandet mellan socialdemokratin och arbetarförfattarna har ju aldrig varit okomplicerat. Konflikten mellan Dan Andersson och Gustav Möller som omnämns i boken var inte unik. Möller, då chef för Tidens förlag, fann skalden alldeles \"för sentimental\", men andra författare som vägrade vara folkhemsbyggets okritiska besjungare sågs heller inte med blida ögon.
Mottagandet av Folke Fridells och Kurt Salomonsons första böcker är belysande, även om de så småningom både förlåtits och fått priser. För att vara småkusiner inom arbetarrörelsen är det i stället syndikalismen och anarkismen som lockat förbluffande många av de blivande litterära storheterna. Ungsocialisternas Brand och syndikalisternas Arbetaren spelade en långt viktigare roll som författarplantskolor än de socialdemokratiska (eller
kommunistiska) tidningarna gjorde.
I Brand skrev Gustav Hedenvind-Eriksson flitigt, precis som både Eyvind Johnson, Rudolf Värnlund, Moa Martinson, Ragnar Jändel, Carl Emil Englund och en lång rad andra. Om somliga av dem skulle det visserligen senare elakt sägas att \"de tände sina facklor i Brand och släckte dem i Veckojournalen\" men det är en annan sak. Med all respekt för Brand och Arbetaren ska man dock heller aldrig glömma den betydelse fackförbundstidningar som Sia och Metallarbetaren haft, både som inkomstkälla och övningsfält, för många av arbetarförfattarna.
500 sidor är egentligen inte alls särskilt många för att behandla ett ämne som den svenska arbetarlitteraturen med alla dess aspekter. Ändå är det imponerande mycket som fått plats, man kan knappt slå upp en sida utan att lockas att läsa mer och riktigt färdigläst känns det som om boken aldrig kan bli. Ett verk av bestående värde således. Och att det ges ut som årsbok för Arbetarnas Kulturhistoriska sällskap känns bara som det ska, precis som att LO bekostat tryckningen.
MATS ROSIN

Mer läsning

Annons