Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Att kalla sina vänner vid namn

+
Läs senare

Gullpudra. Skogsnyckel. Vitplister. Hampdån. Vet ni vad jag pratar om?

Po Tidholm skriver i boken "Norrland" om hur författaren Kerstin Ekman, själv naturflanör, förfäras över hur vår tids människor tappat kontakten med naturen. Vi känner inte igen de vilda växterna längre, menar hon, knappt ens de vanligaste. Få har intresse av ens de mest grundläggande kunskaper i botanik.

Man undrar varför. Vi är ju Linnés folk, och de som är födda på 40-talet och tidigare minns nog än hur de samlade och pressade till egna herbarier i skolan. Men på senare tid har något hänt. Midsommarblomster, smörblomma och prästkrage klarar de flesta än så länge; sämre är det med humleblomster, rödblära och gulsporre.

Annat var det på medeltiden. Då var vilda örter så nära att människorna tog in dem i sin inre föreställningsvärld. De fick kärleksfulla namn som inte sällan hade religiös anknytning, kanske med en önskan att de skulle bära på någon magisk och undergörande egenskap. Som Jungfru Marie sänghalm, gulmåran som man tänkte sig att Maria använt för att bädda åt Jesusbarnet i krubban, eller gullvivan som fick heta Jungfru Marie nyckelknippa, eftersom blomklasen liknar en nyckelknippa. Det var inte växter som man hade stor nytta av och som det därför var viktigt att kunna benämna. Man såg dem ändå.

I vår tid ägnar vi oss åt annat och sluter ögonen för det vackra som är gratis. Föräldrar kanske tycker att det är viktigare att barn kan navigera i mobilernas menyer än i naturen. Men det ena behöver inte utesluta det andra. Barns hjärnor är rymliga, och vuxnas också. Att känna igen växter är ett sätt att återknyta till naturen, att överbrygga ett främlingskap som är farligt när det börjar växa sig allt större. Det vi inte känner, det tappar vi så småningom respekten för. Men dem vi kan kalla vid namn, de blir våra vänner, och sådana vill vi vårda och värna. Och aldrig tränger de sig på intensivare med sina vänskapserbjudanden än så här års.

Här finns faktiskt dessutom en väldigt bra quick fix att ta till för både vuxna och barn: kortspelet Svenska växter, som spelas ungefär som Löjliga familjerna fast man samlar finstämt tecknade växter i växtfamiljer.

Vi spelade det hela somrarna när mina barn var små och vi fortsätter. När dottern gick i mellanstadiet kom hon en dag hem från skolan och sa att barnen fått i uppgift att skriva ner alla växtnamn de kunde. "De flesta skrev tio eller femton. Jag skrev 75 och jag slutade bara för att det ringde ut" sa hon. Ett resultat kanske i viss mån av en mor som ständigt stannat till på promenader och pekat på ängsklocka, stormhatt och baldersbrå, men i än högre grad av Svenska växter.

Det blir mindre ensamt att gå hem en sen sommarkväll om man känner igen växterna vid vägkanten, på samma sätt som man har sällskap på vinterpromenaden om man kan stjärnbilderna. Det handlar om gemenskap, om att återta sin plats i ett sammanhang. Om att höra till, helt enkelt.

Annons
Annons
Annons