Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Avancerad underhållning

+
Läs senare

Marie Hermanson: Svampkungens son Bonniers

Det är ingen slump att Marie Hermansons roman idag, Svampkungens son, relaterar till Elsa Beskows "Tomtebobarnen". Allt sedan de första böckerna, "Det finns ett hål i verkligheten" (1986) och "Snövit" (1990), har Hermanson perforerat gränsen mellan realism och saga.
Men om hon i de föregående romanerna varit en samtidens termometer ("Hembiträdet", 2004) och barometer ("Mannen under trappan", 2005) så utspelas detta hennes nionde skönlitterära verk till betydande del på mellanölets tid. Det är kongenialt med stoffet, eftersom ju 70-talets första hälft var en gynnsam period för häftiga diskussioner om ett av Hermansons genom hela produktionen bärande teman: arvet kontra miljön.
Till det bestående i dagens roman hör att författaren löser den biologiskt och sociologiskt besläktade frågan om ursprung och identitet så tvetydigt, eller kanske snarare garderat: dels är människan ett oskrivet blad, dels en länk i en genetisk kedja, eller åtminstone inskriven i en specifik samhällelig kontext. För att tala litteraturvetenskapligt har Hermanson en utsökt känsla för narrationens peripeti. Annorlunda uttryckt behärskar hon ett av romanillusionens verkningsmedel, överraskningseffekten, samtidigt som den mest markanta vändningen tidigt antyds och inte minst yttrar sig i den jag-berättande Gunnars intresse för olika kroppskonstitutioner och ögons djup eller färg.
Gunnar är alltså svampkungens son och sedan skilsmässan bosatt på ett torp i den västgötska skogen. Hans mor finns på sin barndomsö i Bohuslän och deras kontakt begränsas till födelsedagspaket. Inga telefonsamtal, brev, besök. Lika mycket som fadern Holger älskar skogen, svampen och exkursionernas erövringar – en kvinnokarl är han i motsats till Gunnar som på sin höjd får hållas med utviken i Lektyr – hatar, räds och förbjuder han havet.
Utan att röja intrigen vågar man väl påstå att det blir en kvinna för mycket på torpet. Och en man. Problemlösningen tangerar en genre som Hermanson tidigare semiturnerat med hantverket och äran i behåll – kriminalromanen. Utan att vara nedsättande vågar man vidare hävda att författaren denna gång valt bort den djuplodande gestaltningen på referatets, stiliseringens och sagans bekostnad. Inte långt in i texten noterar Gunnar för övrigt att Holger var "ganska lik en sagans dvärg". Marie Hermansons romaner liknar däremot inga andra i det svenska 2000-talet.
Hon gjorde ett vägval mellan den Augustnominerade "Värddjuret" (1995) och publiksuccén "Musselstranden" (1998). Språket förvandlades från mål till medel, från konstnärligt egenvärde till funktion. Stämningsskapandet nedtonades för handlingen.
Även om föreliggande roman inte tillhör hennes främsta så ser jag en syntes i vardande – en estetiskt och socialpsykologiskt fotad deckardrottning, typ – och framför allt redan nu en avancerad utövare och sällsynt förädlare av underhållningslitteraturen.
Annons
Annons
Annons