Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Äventyret som kvinnlig frigörelse

/

BOK Moa Matthis: ionjärer och feminister – Om fyra kvinnliga författare och äventyrare. Norstedts

Annons
Vagabond, äventyrare, upptäckare länge var det otänkbart att föreställa sig en kvinna i dessa roller. Det var män som korsade och kartlade världen, män som trängde in i och lade under sig okända territorier. Men som vanligt rymmer historien en rad undantag som med obönhörlig konsekvens fallit i glömska. I sin uppfriskande essäbok \"Den nya kvinnostaden\" grävde Nina Burton fram en hel drös bortglömda kvinnliga resenärer som gett sig ut på äventyrliga och vetenskapliga expeditioner, åkt i tunna nedför Niagarafallen, skidat till Sydpolen, rott över Atlanten, sökt efter Nilens källa.
I Moa Matthis nya bok Pionjärer och feminister Om fyra kvinnliga författare och äventyrare får vi återknyta och fördjupa bekantskapen med några av dessa banbrytare, fyra kvinnor som trotsade sitt köns begränsningar, kastade sig ut i världen och försörjde sig på sin penna.
Aphra Behn (1640-1689) begav sig 1663 till Surinam, kanske som hemlig agent, och blev senare en lika populär som utskälld författare till sexuellt frispråkiga pjäser. Av minnena från Sydamerika tillkom romanen \"Oroonoko\", den första skönlitterära skildringen av slaveriet i Nya världen. Mary Kingsley (1862-1900) seglade till Västafrika så snart hon sluppit undan hemmadotterns plikter, tacklade djungeln iförd kjolar och paraply och chockade viktorianerna med kulturrelativistiskt fördomsfria skildringar av afrikanska seder. Isabelle Eberhardt (1877-1904) konverterade till islam, reste i arabiska manskläder under namnet Si Mahmoud nomadiskt omkring i Nordafrika för att hitta stoff till artiklar och noveller, rökte hasch, söp, tog för sig av män, valdes in i ett religiöst brödraskap och var ständigt en nagel i ögat på de koloniala myndigheterna. Karen Blixen (1885-1962) drev under sjutton år en kaffefarm i Kenya innan hon slog in på litteraturens bana och gjorde succé med berättelser som blottlägger könens maskspel.
Resandets historia är omöjlig att separera från kolonialismens. För de kvinnliga resenärerna kom hudfärgen i viss mån att kompensera för deras kön: som representanter för den europeiska civilisationen erhöll de i kolonierna den auktoritet de förvägrades som kvinnor. Något av det bästa med \"Pionjärer och feminister\" är hur författaren drar paralleller mellan sexism och rasism och aldrig släpper blicken från det koloniala sammanhanget. Livfullt skildrar Matthis såväl sockerslavarna i 1600-talets Karibien som Östafrikas blåblodiga storviltjägare och vrider och vänder på sina kvinnliga äventyrares ömsom klarsynta, ömsom trångsynta föreställningar. Inom en och samma person samsades radikala idéer med tidsbundna och reaktionära tankar och alla såg de den västerländska kulturen som överlägsen. \"Afrikanen är varken \'hälften djävul, hälften barn\' eller vår \'noble broder\' eller något dylikt. Han är en kvinna\", skrev Mary Kingsley, utan att insikten om det likartade förtrycket fick henne att ifrågasätta status quo. \"Jag tror inte på Svarta Parlament\", deklarerade hon i ett annat sammanhang. Inte ens Isabelle Eberhardt som vände väst ryggen för islam lyckades helt skaka av sig en imperialistisk världsbild.
\"Pionjärer och feminister\" är en lika uppfordrande som underhållande bok, inspirerande och insiktsfull med bredd, djup och analytisk skärpa. Men man kan sätta ett frågetecken vid titeln. Visst var de pionjärer, dessa djärva kvinnor möjligen med undantag för Blixen vägröjare som bröt sig ur sitt köns fängelse. Men gör det dem automatiskt till feminister? Som ikoner för kvinnorörelsen är de en smula problematiska. Ingen av dem anslöt sig till tidens kvinnokamp. Mary Kingsley och Karen Blixen kan man rentav kalla antifeminister: den förra tog uttalat avstånd från suffragetterna och förkastade tanken på kvinnlig rösträtt, den senare uppmanade de moderna unga kvinnorna att återerövra sin kvinnlighet. Aphra Behn som ju levde före kvinnorörelsernas tid ansåg att skrivandet härrörde från hennes maskulina sida; Isabelle Eberhardt sade sig inte känna någon gemenskap med kvinnor. I första hand var de individualister och såg sig som undantagskvinnor.
Säkert har Matthis rätt i att de tvetydiga förhållningssätten till det kvinnliga var frigörelsestrategier i en tid då könstillhörigheten satte upp svårforcerade skrankor. Men när hon definierar feminism som aktivitet och rebellisk handling försöker hon pressa in sina pionjärer i en kostym som inte riktigt passar. Varför trycka på dem en politiskt korrekt hjältegloria när hon sedan anstränger sig för att nyansera porträtten och lyfta fram alla de inkonsekvenser, paradoxer och tvivelaktigheter som inte syns vid första ögonkastet? Vad som gör dessa individer så fängslande är i hög grad deras mångfacetterade och gåtfulla karaktärer, att de inte låter sig fångas i någon enkel formel och inte utan vidare kan översättas till vår tids ideal. Ett förhållande Matthis eftertryckligt framhäver i sina biografiska essäer.


Ann Lingebrandt

Mer läsning

Annons