Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Frikyrkan - en bortglömd kulturradikal

+
Läs senare
/
  • Frälsningsarmén tillhör i högsta grad den samhällsradikala frikyrkorörelsen från 1800-talet.
  • Sociala insatser och en kristendom som var enkel och jämlik var 1800-talsväckelsens grund. Man vände sig emot privilegiesamhälle och överhet, mot dryckenskap och klassindelning. Frälsningssoldaterna utmärkte sig både för sin sociala medvetenhet och sin musik.
  • Hanna Ouchterlony - Frälsningsarméns grundare i Sverige, en tidig kvinnosakskvinna och kulturradikal.

Gunnar Hallingberg: Läsarna - 1800-talets folkväckelser och det moderna genombrottet
Atlantis

Många fnyser föraktfullt åt orden väckelse och läsare. Enligt en kommentar på nätet anser vi vanliga att frikyrkornas medlemmar är naiva, hycklande, självgoda, snåla, ointellektuella, kulturfientliga, sexuellt hämmade, moraliserande och tråkiga.

Frimicklare har en minst sagt nedsättande klang. Ordet kommer parentetiskt sagt från frikyrkomickel. Namnet Mickel användes förr om bondska personer och rävar.

Jaha. Sådana är de alltså, frimicklarna. Låt oss se hur bra den här karaktäristiken stämmer överens med verkligheten.

Gunnar Hallingberg som är medieforskare, litteraturdocent och tidigare rektor för Södra Vätterbygdens Folkhögskola (Svenska Missionsförbundet) har nu sammanställt ett verk om den så malträterade frikyrkorörelsen. Han konstaterar att denna viktiga del av vårt kulturarv och kulturhistoria är märkligt försummad.

Det finns visserligen en omfattande samfundshistorik och lokala jubileumsskrifter, men det som saknas är en mer övergripande analys av 1800-talets kulturradikalism som folkväckelsen var en väsentlig del av. Den gick väl inte alltid hand i hand med den samtidigt framväxande arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen, men beröringspunkterna är ändå många.

Att supa omåttligt befrämjar inte någons hälsa och arbetsförmåga. Helst inga eftergifter åt flaskan, det var man överens om. Det frikyrkokulturen och arbetarrörelsen i än högre grad delade var misstron mot auktoritetsvana politiker och statskyrkopräster. Överheten. Makten ska inte utgå från det hållet utan från det andra, nedifrån. Vilket ju är en första regel i demokratiskt tänkande.

Makt? Ja, nog hade vissa frikyrkopredikanter makt över själarna. Hallingberg uppehåller sig en hel del vid Paul Petter Waldenström. Denne karismatiske lektor, vältalare och riksdagsman (politisk vilde) var ursprungligen präst i Svenska kyrkan. Efter en strid med sig själv och sina vänner utträdde han dock och grundade Missionsförbundet 1878.

Hans enkla budskap till menigheten var att de inte behövde frukta att bli nedkastade i helvetessjön som brinner med svavel, ty Gud är kärleken. Han är inte den som är vred och behöver försonas med människan genom att offra sin son. Det är människan som ska försonas med Gud. Och det innebär att hon i förlängningen också kan försonas med sig själv.

Lekmannapredikanterna tog över utformningen av kristendomen och människorna möttes i en horisontell gemenskap. Ingen var sämre eller bättre än den andre. Att bara prata om att göra sociala insatser som skulle komma de utstötta och fattiga tillgodo räckte inte. Det krävdes handling. Och därvidlag stör Hanna Ouchterlony bilden av åttiotalisterna som de radikala nydanarna, de som ville riva ner tron och kyrkan som Hallingberg uttrycker saken.

Hon blev av William Booth, Frälsningsarméns grundare som hon mött i London, anmodad att fara till Sverige för att där introducera och leda Frälsningsarmén. Så skedde också 1883. Samtidigt startade hon tidningen Stridsropet. Hanna Ouchterlony är en av feminismens förgrundsgestalter, men hur ofta nämns hon i kulturhistorien? Nästan aldrig. Och ändå är hon en av de mest framträdande kulturradikalerna under den här perioden, vid sidan av den likaledes djupt religiösa Fredrika Bremer. Frälsningsarmén har gjort och gör åtskilligt mer för samhällets olycksbarn än löftesspridande kommunpolitiker.

Det tredje kvinnonamn som har en självklar plats i Hallingbergs framställning är Lina Sandell. Vi är nog många som med blanka ögon suttit i kyrkan och sjungit "Blott en dag, ett ögonblick i sänder" eller "Bred dina vida vingar" vid någon begravning. Det var först på 1990-talet som hon upptäcktes av feministerna och fick sin rättmätiga plats i litteraturhistorien.

Ja, sången är något av ett signum för väckelserörelserna. Den är enkel, folklig och genuin. Man tar åt sig den direkt. När Frälsningsarméns planer på en CD-skiva med frikyrkosånger blev känd slogs etablerade artister om att få medverka. "En salig blandning" har sålts i tiotusentals exemplar. Det som slår an är det okonstlade direkta budskapet: "O, hur saligt att få vandra hemåt vid vår faders ha-and".

Gunnar Hallingberg har all heder av sin kunskapsmättade och sakligt hållna framställning. Om del 2 som ska handla om 1900-talets frikyrkokultur med Lewi Pethrus i spetsen håller samma höga klass är både världens och Guds barn bara att gratulera.

Annons
Annons
Annons