Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Kallifatides minns sitt liv som Kallifatidis

+
Läs senare
/

Theodor Kallifatides: Det gångna är inte en dröm. En självbiografisk roman.

Albert Bonniers förlag

För tre år sedan gav Theodor Kallifatides ut en intimt kärleksfull berättelse om Mödrar och söner. Till den tiden och ämnet återvänder han med sin tidiga höstbok, en självbiografisk roman om att Det gångna är inte en dröm.

Berättelsen om livets skiftningar, i länder och hem och i namn, uppväxt som Theodore Kallifatidis, nu etablerad svensk som Theodor Kallifatides.

Han föddes året innan andra världskriget började, krig kom att prägla mycket av hans uppväxt. Först berättelsen om hur hans far hållits fängslad av nazisterna, sedan inbördeskriget när de konservativa kämpade mot bulgarerna som kommunisterna kallades. En tid när det var farligt, för stunden och framtiden, att misstänkas vara vänster.

När Kallifatides nu minns det gångna är det med som en mardröm, aldrig nostalgisk längtan tillbaka. Han minns fattigdomen, fadern som sparkades från lärartjänst när han antogs vara vänstersympatisör och sedan slet för att försörja familjen med diverse privatlektioner och korta anställningar. Han minns morfadern som tog honom med till Athen för att söka rätt på föräldrarna. Men mest minns han hur det var att försöka bli man och människa, i den ordningen. En man som kunde älska, en människa som skaffade sig ett liv genom att skriva.

Det är en taggig berättelse, inte fylld av bitterhet men av klarsyn, alls ingen lycklig historia; det handlar oftare om misslyckanden, tillkortakommanden – och en rad olyckliga kärlekshistorier.

Berättelsen pulserar av erotisk besatthet. Jag har sällan läst en självbiografi så upptagen med könsdelar och lustar som denna, genomsållad av könsord och en uppriktighet som stundom nästan blir genant. Över varje liten historia faller den skrämmande skuggan att bli tagen för homosexuell. Det var unge Theodores ständiga skräck, först i skolan, sedan på den teaterskola där han gick, framför allt under den långa värnplikten, en skräckhistoria i sig.

Samtidigt är det en tidsskildring av Grekland under 40- och 50-tal, ett land slitet i bitar av politiska motsättningar, en kommunistskräck som gick som en farsot genom samhället, medan fascismen förväxlades med nationalism. Kallifatides skildrar det i ett slags underperspektiv; som mer eller mindre fattig levde han i utkanten av det etablerade samhället, ofta illa till mods och med märkliga hemligheter i släkthistorien.

Kallifatides är en så skicklig författare att han, mycket väl, kan balansera jag-historien med tidsskildringen och skapa en fascinerande berättelse både om den unge Theodore och om det Grekland han lämnade för det fjärran Sverige. Hit kom han som flykting från sitt vardagsliv och fann en ny identitet. Svenska lärde han sig genom att läsa Strindberg och Hjalmar Söderberg. Vilket kunde bli lätt fatalt. Som när han kommenterade sin första kräftskiva med att "vi voro alla berusade".

I dag skriver Kallifatides bland den vackraste svenska som går att läsa, någon gång med ett ålderdomligt inslag. Som när han berättar om de äppelknyckarbyxor hans mor tvingade på honom. Vem vet i dag vad det är?

I Sverige fann han en livslång kärlek i Gunilla, med henne har han sedan återvänt till Grekland, av skilda skäl: moderns sjukdom och död, hedersbelöningar, som att få en gata uppkallad efter sig i en del av Athen där inga gator har namn.

Det blir, med dessa resor tillbaka, till sist en stämningsfull, nästan vacker skildring, känslosam utan att för ett ögonblick bli sentimental. Och ett livserfarenhetens milda ljus faller över hela historien om Theodore som miste sitt e och blev Theodor, greken som blev svensk. Det lilla brådmogna geniet som aldrig blev skådespelare men fann en mening i skrivandet. Inte minst är Det gångna är inte en dröm berättelsen om en författares födelse och uppväxt: det är i det skrivna han har sitt verkliga liv.

Även om han, efter den förra, illa mottagna romanen Vänner och älskare, misslynt mumlade att nu var det färdigskrivet för hans del. Det var det inte, till lycka för läsare och litteratur.

Annons
Annons
Annons