Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lagom till 80-årsdagen

/
  • Den 15 april blir Tomas Tranströmer 80 år. Bonniers förlag firar med att ge ut den så ofta Nobelpristippade poetens samlade verk.
  • Ofta tippad, men hittills inte Nobelpristagare. I vilket fall som helst är Tomas Tranströmer en stor svensk poet, som den 15 april fyller 80 år och firas av Bonniers förlag med en samlingsutgåva.

Tomas Tranströmer: Dikter och prosa 1954-2004
Albert Bonniers

Annons

I Tomas Tranströmers Dikter och prosa 1954-2004 finns ett biografiskt avsnitt på fyrtio sidor, Minnena ser mig (1993). Det är ju skenbart prosa men språket är så lätt och levande. Poeten har visserligen i stort sett plockat bort de berömda metaforerna men mycket annat är kvar: det självklara tilltalet, den ljusa närheten, det allseende ögat, den milda tonen. De sidorna är väl inte alldeles olika det inledande partiet i Martin Bircks ungdom.

Så går jag till Den Stora Gåtan (2004), närmast för att täppa till ett hål. Det är Tranströmers senaste samling och likväl den jag minns minst av. Men man ser ju genast att också de dikterna handlar om verklighetens natur eller onatur. Och förr eller senare omskapas skuggor, trösklar och ansikten, broar börjar bygga sig själva, rummen strömmar upp ur tjälen och tiden och allt det andra förvandlas till ren eller oren ande.

Harry Martinson menade ju att allt i kosmos överskuggas av den stora gåtan, den skymmer också guden. Tranströmer hittar i stället sin gud med hjälp av gåtan, även om han mycket sällan ger honom namn eller talar till honom.

”Jag bärs i min skugga / som en fiol i sin svarta låda”, skrev poeten i Sorgegondolen (1996). Många trodde nog att raderna syftade på den stroke och afasi poeten drabbades av sex år tidigare. Också slutorden i den dikten tycktes ju också handla om hans förlust av talet: ”Det enda jag vill säga / glimmar utom räckhåll / som silvret / hos pantlånaren”. Men strofen skrevs innan sjukdomen bröt ut, den fanns i alla fall redan då i utkast.

Jag bläddrar och tappar snart räkningen på antalet dikter som handlar om musik. I Sorgegondolen är exempelvis den bärande axeln i samlingen en svit om Liszt och Wagner, två utbrända män som bor en tid i Venedig. Pianomannen Tranströmer tar parti för Liszt som i en vacker dikt får komponera ett par ackord som är så tunga att de sjunker ”genom framtiden ända ner / till brunskjortornas år”.

Det vimlar av resor i samlingarna men också av drömmar. ”Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen”, skrev poeten redan i debutsamlingens första dikt. Natten är en sorts skördetid då han går runt och samlar in sina drömmar. Sedan häller han ner dem i dikterna. I Det vilda torget (1984) möter vi den drömska tonen i varje vers, ofta redan i själva anslaget: ”Jag återupplever en dröm”, ”I drömmen steg jag ner i en självlysande bassäng”, ”Och alla sover, alla drömmer”.

Men drömmarna är sällan riktigt hotfulla, de är goda och snälla, nästan skötsamma. Inte heller döden är riktigt farlig. I För levande och döda (1989) är de avlidna ”underjordens skygga besättning”. Ofta är döden hos Tranströmer ett i grunden fredligt väsen som fått för mycket allvar på sin lott. I Det vilda torget (1983) befinner sig poeten på en drömkyrkogård: ”Vem väntar jag på? En vän. Varför / kommer han inte? Han är redan här. / Sakta skruvar döden upp ljuset underifrån, från marken.” Också de döda lever en sorts drömliv i dikterna.

Jag bläddrar och hoppar men rör mig i stort sett bakåt och när jag till slut läser de tidigaste av bokens 227 dikter inser jag att han nog redan då var färdig, den han skulle bli. Poeten föds som ur ett ägg, mogen och klar, med fickan full av ojämförliga metaforer, listiga som skapelseberättelser. Där finns också redan då den dansanta rytmen och ordmusiken, den vidöppna hållningen och det oväntade sidoljuset.

Nästan ingen diktsamling har hyllats lika oförbehållsamt som 17 dikter (1954). Men under de politiska åren kring 70-talet ansåg många att han stagnerat, att han inte förändrade eller gjorde om sig. Nu är det väl tvärtom; man är livrädd att han ska förändras.

Tranströmer har alltid varit mystiker men inte en sådan som lever i själens dunkla natt; han åker i stället tåg eller kör bil, han rör sig mitt i världen och för honom är just ljuset fullt av hemligheter och mirakulösa förvandlingar. ”Ljuset hann upp mig / och vek ihop tiden”, som det heter i den sista dikten.

Annons
Annons
Annons