Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Liten i det stora, stor i det lilla

+
Läs senare
/
  • Svår att smälta, med ett liv som framstår som en kedja av misslyckanden - sådan är Bernhard Herre som är centralgestalt i Niels Fredrik Dahls bok.

Niels Fredrik Dahl: Herre
Översättning: Urban Andersson
Bonniers

Herre. Titeln på norrmannen Niels Fredrik Dahls roman kan föra tankarna till en uppbyggelseskrift eller lovsång. Ingenting kunde vara felaktigare. För här handlar det om en lång och kronologiskt cirklande undergångsskrift, koncentrerad kring en viss Bernhard Herre.

Han föddes 1812, son till en framgångsrik köpman och kulturgynnare. Sedan ett accelererande fall: konkurser, mörka smålägenheter på oansenliga adresser. Död vid 37, ensam, försupen, utstött. Hundarna till sist hans enda vänner och beskyddare.

Dahl är en litterär mångsysslare och i denna roman ser man både den dramatiska ådran och det konstnärliga släktskapet med P O Enquist: dokumenterat material som laddas med fiktiva nyckelscener. Källforskning och prosadiktning.

Men om Enquist i sina bästa stunder, säg Livläkarens besök (1999), är formidabelt formfulländad i balansgången mellan privat och politiskt, personligt och historiskt, så gör Dahl en något slätare figur. Som hade han nycklarna, men missade låset.

Fast även om Dahl, i motsats till Enquist, aldrig förmår överrumpla medelst skarvar eller legeringar mellan idékomplex (här handlar det om skapandet av ett självständigt Norge) och individuella framgångar eller tillkortakommanden, så är han briljant i undersökningen av trianglar och kvartetter. Eller av kammarspelets själva väsen, och oväsen.

Herre älskar förbehållslöst Camilla Wergeland (sedermera gift Collett). Hon är hans enda låga, men hon ser honom inte – annat än som kurir. Herre är nämligen sedan barnaåren vän med Johan Sebastian Welhaven, Christianias (nuvarande Oslos) vackraste karl och kanske skarpaste hjärna – och den ende Camilla har i blickfång och fägringssång.

Så tillkommer den mest berömde av dem alla, Henrik Wergeland, blivande nationalskald, bror till Camilla, samtidigt Welhavens politiske antagonist. Många förbjudna frukter serveras. Några äts upp, andra inte. Det finns något bibliskt, ja gammaltestamentligt, över denna roman.

Och Bernhard Herre? Fastän centralgestalt är han djupt osympatisk – det är Dahls sinkadus och sensation. Herre är liderlig som få, han horar och våldtar, han är bildligt och bokstavligt smutsig – ändå ren i den villkorslösa kärleken. Svår att smälta, således.

Hela hans korta liv framstår i romanen som en nyckfull kedja av misslyckanden. Han tillhör den typen av män som aldrig kan få sitt på det torra. Snarare är han våt och kåt och oförmögen vad normen kallar samklang med kulturen. Förutom till Camilla står hans håg till naturen, i synnerhet skogarna norr om stan. Han är, med hundarnas bistånd, farlig för andra och för sig själv.

Han lever sitt eget miserabla liv – hur långt det är från ditt eller mitt får bli en knäckfråga. Men Dahl fångar inlevelsefullt hans bana med den äran, låt vara till priset av den större och mera komplexa berättelse som Enquist hade kunnat skapa utifrån identiskt stoff.

Annons
Annons
Annons