Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mer textkollage än berättelse

/

Maja Lundgren: Mäktig tussilago

Albert Bonniers förlag

Annons

Maja Lundgren hade sin första framgång med en roman om Pompeji, sin största med en ilsken och avslöjande skildring av stockholmskt kulturliv, Myggor och tigrar. Nu har hon skrivit en roman om Sverige i största allmänhet, samtiden som ett sjukdomstillstånd. Eller vad det nu är; det är inte lätt att veta.

Lundgrens roman liknar mer textcollage än konventionell berättelse. Det är samtal, reflektioner, associationer, här och var lyrik, det mesta oordnat men mer eller mindre arrangerat för att skildra det manliga samtidshaveriet Oscar Riktelius.

Han är en man som inte har det lätt, inte med något. Pappan är en inbiten kommunist som bröt mot konventionen genom att studera till jurist iklädd blåställ för att markera sin proletära lojalitet.

Oscar själv går i något slags terapi för att komma till rätta med det samtida patriarkala mansidealet… eller med samtiden i största allmänhet.

Råd på vägen får han av grannen en trappa ned, Lemmy. Han möter samtiden och samhället klädd till indian för att på så vis markera minoriteternas utsatthet.

Likt en röd tråd genom virrvarret dyker påminnelser om mordet på Anna Lindh upp, inte för att någon av romanens personer har med det att göra. Men mer för att det tydligen, enligt Lundgren, är nyckeln till att förstå samtiden. Eller något sådant.

En bit in i boken förlorar både läsaren, tyvärr också författaren, liksom orienteringen. Lundgren skriver på, direkta meningslösheter växlar med en och annan intelligent insikt. Det blir mycket lundgrenskt – något kan man känna igen från den förorättade, möjligen mobbade frilansskribentens vedermödor i Myggor och tigrar – men har kanske inte så mycket att säga läsaren.

Någon liten historia kan anas. Nämligen en middagsbjudning.

Det är Oscar som bjudit in, också oinbjudna och mer eller mindre oönskade gäster dyker upp, bland dem den kommunistiske fadern. Alla får de passera en dödsmask som hänger i hallen; förmodligen är det Oscars farfars dödsmask. Om det nu spelar någon roll.

Den är inte mycket mer än ännu ett av Maja Lundgrens surrealistiska infall för att få ihop sin bok. Det finns andra, många andra. De har ofta direkta associationer till företeelser i samtiden med egenheten att inte riktigt passa ihop, minst av allt till något som åtminstone kan förefalla som en romanberättelse.

Men över sin läsare öser Lundgren det ena absurda samtalet efter det andra absurda infallet, långsökt intelligenta formuleringar, liksom för att göra det hela så märkvärdigt som möjligt – efter de direkta råsoparna i Myggor och tigrar.

Något liknar Mäktig tussilago ett medvetet iscensatt litterärt haveri.

Det blir nästan intressant.

Annons
Annons
Annons