Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Övertygande om hur tungt det är att leva i sorgen efter ett barn

/

MBM förlag

Lukas fick leva i nio dagar. Då kopplades alla livsuppehållande apparater bort. Han låg lugn i föräldrarnas famn, utan slangar under sina sista minuter.

I "Medan körsbärsträden blommar" berättar journalisten Jeanette Neij om sonens korta liv, men hennes egna känslor och tankar är den röda tråden. Lukas pappa finns med och har ett stillsammare reaktionsmönster, men han är en bifigur i boken. 

Egentligen är det omöjligt att recensera en så här privat skildring. En bok är ett konstverk eller åtminstone ett hantverksföremål, men att bedöma denna blir som att kritisera ett liv eller en sorg. I stället vill jag ringa in en målgrupp: Vårdpersonal, handläggare på myndigheter och föräldrar som upplevt detsamma eller möter drabbade föräldrar i sin vardag.

Tre dagar gammal slutade Lukas att andas. Efter en panikartad resa till sjukhuset återupplivades han och sedan följde provtagningar och diagnoser. Experter är under lång tid oense. Plötslig spädbarnsdöd eller hjärtfel? Föräldrarna möter både empatisk personal och stelt distanserade läkare.

Efter Lukas bortgång följer flera missfall. Droppar av blod i toalettstolen, är det naturligt denna gång eller tecken på ännu ett missfall? Sorgen efter Lukas blossar upp var som helst och vid åsynen av barnvagnar och blivande mödrar. På storebrors dagis finns skyltar om syskon, och kanske borde det på Hannes plats stå: Lillebror Lukas i himlen.

Jeanette Neij beskriver övertygande hur tungt det är att leva i sorg och hur omvärldens förväntningar krockar med hennes behov av att vara i förlusten, samla minnen och hålla kvar fyrklövern mamma, pappa, storebror och lillebror. 

Ofta vänder sig författaren direkt till barnet: Vi kommer aldrig att kunna filma dina första steg, dina skratt, dina lekar eller hur du sjunger. Hon frågar honom vad han gör på dagarna: Ligger du i din himmel på en varm, skön filt, mätt och med ett leende på läpparna?

Hon talar med nästa foster: Ta hand om dig där inne och hjälp oss att återfå Glädjen. Stanna hos oss.

Ibland vänder hon sig till någon som givit ovärderligt stöd och passagen avslutas med: Tack. 

Syftet med en sorgebok är ju att visa sorgens inneboende tjatighet, men hur förmedla detta utan att tråka ut läsaren? Jeanette Neij hämtar tröst i till exempel Joan Didions "Ett år av magiskt tänkande".

Litteraturlistan är matnyttig. Där kan man ta del av erfarenheter från många, både sörjande och yrkesverksamma stödjare.

Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons