Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

På jakt efter en försvunnen Palme

+
Läs senare
/
  • Göran Greider ger sig ut på ideologiernas avenyer i sitt bidrag till den svällande litteraturen om Olof Palme.
  • Olof Palme nämns sällan politiskt i dag; oftare är mordet på tal när hans namn kommer upp. Och hans politik passar inte i en socialdemokrati med folkpartistiska inslag, menar Göran Greider. På bilden är Palme i Almedalen.

Göran Greider: Ingen kommer undan Olof Palme
Ordfront

Det har gått tjugofem år sedan Olof Palme mördades i centrala Stockholm. Han hade sett filmen Bröderna Mozart och valde att promenera mot tunnelbanan tillsammans med hustrun Lisbeth. Statsministern hade inga livvakter med sig.

Hörnet vid Sveavägen-Tunnelgatan (numera Olof Palmes gata) måste vara en av Sveriges mest fotograferade platser. Tittar man upp ser man gränden där mördaren försvann den där kalla natten för ett kvartssekel sedan. Han försvann ur allas vår åsyn och är fortfarande utom synhåll.

Den flitige Göran Greider noterar i sin bok ”Ingen kommer undan Olof Palme” att de fyra senaste böckerna om Palme har skrivits av människor med koppling till kommunismen.

Klas Eklund var trotskist; sedermera blev han socialdemokrat och en prominent medlem i kanslihushögern. Kjell Östberg är aktiv trotskist och professor i historia vid Södertörns högskola. Henrik Berggren, som nu arbetar på borgerliga Dagens Nyheters ledarsida, har ett förflutet i bokstavsvänstern. Och så Göran Greider, som tidigare var medlem i Vänsterns Ungdomsförbund men som sedan åtskilliga år tillbaka är socialdemokrat.

Visst är det en poäng att alla fyra har ett förflutet i vänsterrörelser. Och man kan ju undra varför ingen skildrar Palme från ett högerperspektiv, det vore intressant och berikande. Lars Gustafssons gammelmansbittra kommentarer kan man lämna därhän.

Mordet har länge dolt Palme som politiker. När namnet fladdrar förbi i nyhetsflödet handlar det i regel om brottsutredningen. Greider tar upp det där, arvet efter Olof Palme, hur tyst det blev, och hur efterträdare lite pliktskyldigt hänvisade till företrädaren.

Ett Palmecitat ur Greiders bok: ”Behoven av vård och omsorg kan bara mötas genom en organisation som tar sin utgångspunkt i just behoven, inte i lönsamheten, en organisation som kontrolleras av medborgarna, inte av vinstintresset (...) det vill säga bara genom en stark samhällelig sektor.”

Så sa Palme 1985. ”Sensommaren 2010 hade det placerat honom långt ut på den politiska vänsterkanten”, noterar Greider helt riktigt. Att socialdemokrater bidrar till att stora summor skattepengar hamnar i investerarnas fickor är svårsmält. Ett litet hopp är dock att Kriskommissionen markerat mot vinstuttag i skolor och i sin rapport. Kanske är man så sakta på väg tillbaka.

Läsningen av Greiders bok bekräftar förflackningen i arbetarrörelsen, den anpassning som skett till liberala doktriner. Glöden har falnat. Istället för passionerade politiker har vi fått verkställande direktörer i kommunerna.

Ofta när det ställs krav på en radikalare socialdemokrati kommer beskäftiga påpekanden: Vi kan ju inte återgå till en svunnen tid! Men ingen vill väl kopiera Palmes politik i 2010-talet; det handlar istället om att föra en radikal tradition vidare i en ny era.

En förklaring till att Palme försvunnit är alltså politisk. Hans idéer platsar inte riktigt i en socialdemokrati med tydliga folkpartistiska drag, något som tilltog under Mona Sahlins tid som partiledare.

Greider lufsar runt till olika adresser med koppling till Palme och ger sig ut på ideologiernas avenyer och in i filosofins gränder. Det är läsvärt och intressant men jag tycker att Greider har en tendens att bluddra för mycket, skärpan går ibland förlorad när ordrikedomen blir för stor. Det är svårt att välja en av biografierna före de andra, alla har olika infallsvinklar och angreppspunkter. Grundtipset: läs alla fyra.

Greider mötte aldrig Olof Palme. Jag hade förmånen att träffa Palme många gånger när jag var chefredaktör i den socialdemokratiska pressen. Han var skarp, vänlig, skämtsam, gav ofta ett lite blygt intryck och var en passionerad politiker. När vi åt frukost ute på statsministerresidenset Harpsund kunde han ställa sig upp och utifrån någon notering i morgonekots tidningskrönika göra en snabb exposé över det politiska läget inför ett trött gäng.

Sista gången på Harpsund stod han och vinkade ute på trappan; hans ljusblåa tröja hade en reva och snart skulle ingen längre passionerat prata om den demokratiska socialismens möjligheter.

Annons
Annons
Annons