Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Stockholmsskildrare, särling och kverulant

+
Läs senare
/
  • Lysholm var en fin sklildrare av det gamla Stockholm, tycker Curt Bladh. Här Sergels torg av årgång 1967, innan Klarakvarteren definitivt revs.
  • Per Wästberg (till höger), som Penklubbens ordförande, ger Bernsstipendiet på 5000 kronor till Lysholm 1970.

Per Wästberg: Gustav Adolf Lysholm - Diktare, drömmare, servitör
Wahlström & Widstrand

Han betjänade andra men levde ensam och såg ensamheten som en tillgång, förstärkt av hans homosexualitet. "En feldaterad människa" kallar Per Wästberg Gustav Adolf Lysholm, servitören som levde ett liv som drömmare och diktare. I dag är diktaren Lysholm bortglömd. I sin samtid betraktades han som en otidsenlig särling, bortom tiden och den samtida litteraturen. "En själ som dröjt sig kvar i flydda tider", skrev Olof Lagercrantz.

Det han skrev kallades ofta pekoral, även kritiker fann något värdefullt i skildringar av flydda tider, ett Stockholm som höll på att rivas för en ny framtid.

Om Lysholm har Per Wästberg skrivit en personlig biografi, mer vänporträtt och Stockholmsskildring än ett försök att ge Lysholm plats i litteraturhistorien.

Den unge Wästberg lärde känna den äldre poeten och fann i honom en vän i intresset för deras gemensamma stad. Den känslan är grunden för Wästbergs biografi, ofta mer historia om Stockholm än berättelse om servitören som använde sin ensamhet till att skriva.

Lysholm arbetade som servitör och hovmästare på flera av Stockholms bättre restauranger men hamnade till sist på Östra station, bland gäster han hade svårt att fördra, med vanor han föraktade. Han behövde sitt arbete. Någon möjlighet att leva på de böcker han skrev fanns aldrig; de sålde som regel bara i några hundra exemplar.

Wästberg skildrar detaljrikt Lysholms restaurangliv. Som tidsskildring är det intressant men ger få nycklar till vad han kom att skriva.

Med långa citat – behövliga då Lysholms böcker är svåra att finna också på antikvariat – försöker Wästberg ge en bild av diktaren. Tydlig blir den inte och alls inte övertygande. Det är om en litterär bakgrundsfigur Wästberg berättar.

Själv ansåg sig Lysholm både missförstådd och motarbetad. Det mest livfulla avsnittet i Wästbergs bok är en samling citat ur brev Lysholm skrev till sin förläggare, Gerhard Bonnier. Där beklagar han ofta hur illa förlaget behandlar honom och jämför med "Bo Setterlind och andra barnkammarpoeter". Förläggaren Georg Svensson betraktar han som medelmåttornas vän. I ett brev undrar han om Bonnier har något tungt föremål "som Ni kan slå i skallen på Göran Printz-Påhlson".

I det litterära 50-talet kände sig Lysholm som en illa behandlad särling. De flesta kritiker hade svårt att förlika sig med Lysholms nostalgiska stämningar där allt var bättre förr.

Han skrev själv att han vände ryggen mot "den moderna civilisation som har frambringat vår tids mondäna restauranger, skönhetstävlingar, hattparader, Gala-Petrar, expressfotografer, cocktailparties, högtalarvrål, televisionsapparater, sopnedkast, tredimensionell film, mannekänguppvisningar, 100-årsjubileer, Kid-krönikor, kulturredaktörer med flåspatos (Lagercrantz), poeter som höjer sig till skyarna, rasförföljelser, plasticdisponenter, bolagsdirektörer som arbetar tjugo timmar per dygn, socialdemokratiska pampar, jakter på homosexuella och andra minoritetsgrupper, statligt förtryck, sovstäder, tunnelbanor, pietetslösa rivningar av gamla hus (Sergelhuset), kontrollörer av allsköns slag, flyguppvisningar, grönköpingsmässigt efterapande av allt amerikanskt, existentialister, mjölkbarer, lamellhus, punkthus, radhus, elefanthus, Bo Strömstedts lyrikrecensioner i Expressen, crazy-revyer, samvetslösa politiker, hyckleri, pöbelvälde etc."

Skriver man sådant är det lätt att bli betraktad som otidsenlig kverulant. Per Wästberg lyckas inte övertyga om något annat: Lysholm var undantaget i otakt med tiden. Men en fin skildrare av det gamla Stockholm. Mycket av det han skrev, egna minnen och tidsskildringar mer än episka romaner, har drag av adressregister, liksom Wästbergs bok liknar historisk name dropping.

Så står han där, den homosexuelle servitören och drömmaren, också nu som en särling. En figur något att skratta åt men också beklaga för ett liv som hade få andra ljuspunkter än gamla minnen och flydda tider.

Annons
Annons
Annons