Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Bok: Högt ställda förväntningar infrias inte - dubbelrecension av Johannes Anyurus nya roman

20 mars utkommer Johannes Anyurus ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar”. Gunilla Kindstrand och Crister Enander läser en av vårens mest omtalade litterära händelser. Romanen börjar med ett terrorattentat i en svensk bokhandel där en kontroversiell konstnär ska tala. En av angriparna, en kvinna, tar några år senare kontakt med bokens berättare. Hon säger att hon kommer från framtiden.

Gunilla Kindstrand: Alla romaner klarar inte att diskuteras medan man fortfarande läser. Men den här gör det. Öppningen har en sorts chockverkan på mig. De yttre detaljerna känner jag igen från senaste årens nyhetsrapportering – överfallet på Lars Vilks i Köpenhamn, terroristattackerna i Paris och Bryssel – men perspektivet inifrån gör läsningen gastkramande. När den unga kvinnan, så oåterkalleligt intejpad i sin bombväst, plötsligt bryter vansinnet och säger: ”Allt är fel. Det var inte hit vi skulle”, så tar Anyuru första steget ut på en hårt spänd lina, sträckt över en 300 sidor lång samtidspolitisk avgrund. Det här är en författare som ställer hårda krav på sig själv.

Redan på försättsbladet kommer hänvisningarna till Harry Martinsons ”Aniara”. Sedan blinkas det till Harry Martinsons civilisationskritiska epos i citat, namn, rörelser i texten. Ingen ska kunna tvivla på att också detta är en sorgesång över en förlorad värld och över människans oförmåga att se konsekvenserna av sitt eget handlande.

Crister. din och min överenskommelse var att jag skulle ta del förhandsreportagen och du skulle hålla dig ifrån dem. Jag drog det korta strået. Alla dessa reportage jag läst försöker hårdmjölka fram lagom utlämnande citat från en författare som förtvivlat värnar sin integritet. Jag försöker skaka av mig den kladdiga känslan, men tror att du, i din avhållsamhet, har en renare ingång till den här läsningen.

Känslan av skuld blir nästan överväldigande. Vem kan, utan att hymla och sätta sig själv på piedestal, påstå sig vara oskyldig?

Crister Enander: Förväntningarna har varit stora, och det är väl en del av vad som återspeglas i de förhandsintervjuer som du fick det otursamma uppdraget att läsa. Jag kan tänka mig att rökelsen har varit tät. Men det har hunnit passera fem år sedan Anyurus förra bok. Även denna gång rör han sig kring samma angelägna grundfrågor som i sina tidigare böcker.

Utanförskapets smärta. Att inte vara tillåten att vara synlig i samhället. Och, inte minst, det höga pris som krävs för att tvingas leva ute i en ofrivillig marginal.Hur en tillhörighet, i detta fall islam, kan väcka ett irrationellt och förblindat hat. Vad är det man hatar? Ur vilka källor kommer det mörka föraktet, det oreflekterade avståndstagandet?

Hur har en kvinnas slöja kunnat bli en symbol för terrorism?

Hur är det möjligt att det inte fullt ut bekanta, ett inslag av något främmande, kan väcka en sådan vrede – denna rädslans ondskefulla tvilling?

På ett ställe låter Johannes Anyuru sitt berättarjag – som bär många likheter med sin upphovsman – konstatera: ”Ett land som jag inte längre visste om jag vågade stanna i. . . . Jag var muslim, och de där åren började jag tro att det gjorde mig till ett monster i Sverige.” Hans ord svider, de bränner. Känslan av skuld blir nästan överväldigande. Vem kan, utan att hymla och sätta sig själv på piedestal, påstå sig vara oskyldig?

Jag delar inte helt din entusiasm inför romanen. Anyuru infriar inte de stora förväntningarna – denna gång, måste tilläggas. Intrycket av att läsa en upprepning av det redan en gång formulerade är påtaglig. Inte heller tycker jag att experimentet med genrer – främst då inslaget av science fiction – fungerar. I stället för att berika berättelsen blir det till en tvångströja som enbart gör romanen otillgänglig.

Redan efter 100 sidor slaknade den nyss så spända linan.

GK: ”Entusiasm” är nog ett väl starkt ord för att beskriva min känsla just nu. Redan efter 100 sidor slaknade den nyss så spända linan. Här finns framtidsbilder man läser med bävan: förföljelsen av muslimer, den totalitära övervakningen, sorteringen i svensk och sverigefiende osv.

Ändå framstår hans vridande och vändande på den egna författarrollen som det mest intressanta. Vad kan skrivas? Av vem? Och när? Med vilket ansvar? Där träffar Anyuru en nerv. Men själva grundberättelsen sjunker undan för mig.

Har du läst ut nu?

CE: Ja, jag har läst klart. Och jag håller helt med dig om var romanens nerv finns. Den laddning – av förståelse och omtanke – som uppstår mellan berättaren och flickan är några av de mest gripande partierna. De lyckas skapa en känsla hos mig av en nästan provocerande sårbarhet – en skildring av mänsklig skörhet i ett ogästvänligt samhälle som trotsar samtidens värderingar. Inför varandra blottar de sig, efter en tid möter de varandra utan rädsla och förutfattade meningar. Där blir också berättarens predikament tydliga.

Flickan, skildrad med stor närvaro, är ju inlagd på Tundra, ett mentalsjukhus. Gränserna förblir otydliga, sammanhangen ofta lätt dunkla. I avsnitten hon själv skrivit, och som berättaren får läsa, kommer hon från en nära framtid. Attentatet i Göteborg som hon, Amin och Hamad utförde går kanske att förhindra? Är det hennes roll att hejda utvecklingen mot ett alltmer fascistiskt Sverige med läger där ”sverigefiender” interneras? Är hennes budskap – i sin nya gestalt – ett annat än vad hon omfattade i samtiden? Ibland betecknas hennes tillstånd som ”hallucinationer”, andra gånger som ”vanföreställningar” och ”schizofreni”.

Osäkerheten om vem och vad hon är blir till en integrerad del av de utmaningar som romanen, trots allt, leder fram till. Där lyckas berättelsen få liv.

Jag snarast provoceras av det återkommande skuldtriggandet,

GK: Jag kan inte alls ta till mig den politiska dimensionen som du gör. Jag snarast provoceras av det återkommande skuldtriggandet, liksom av det förstående och den medkänsla jag förväntas utveckla, också mot terroristerna (som i boken kallas ”angriparna”).

Jag gissar att många med mig kommer att tänka på Michel Houellebecqs roman ”Underkastelse” (2015) medan de läser. Den är en motsvarande framtidsberättelse, fast skriven från ett annat håll. Hos Houellebecq har Muslimska brödraskapet tagit över makten i ett västeuropeiskt land. Också Houellebecq intresserar sig för vardagens små förskjutningar, och vad de gör med oss och vårt ansvar. Bägge romanerna tar upp litteraturens och författarnas roll. Den stora skillnaden är att Houellebecq inte intresserar sig för religiositeten som sådan. För Anyuru är det tvärtom. Han är mycket djupt inne i den.

Ty boken förespråkar, omedvetet eller medvetet, en reträtt från politiken.

CE: Jag måste ha varit otydlig. Ty boken förespråkar, omedvetet eller medvetet, en reträtt från politiken. Sett i ljuset av Anyurus tidigare böcker är det förvånande. Här ges de samhälleliga förklaringarna på sin höjd en undanskymd plats.

Att terror inte enbart stammar ur religiös fanatism utan även måste ses som en reaktion på förtryck och mångas tillhörighet i såväl underklass som trasproletariatet tycks sakna betydelse. Idealet tycks nu i stället vara det lilla livet, en flykt in i kärnfamiljens hägrande lycka.

Det gör romanen aningen uddlös och riskerar därtill att vingklippa karaktärerna. Jag hade, ärligt talat, förväntat mig mer.

Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons