Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Brink saknar sitt ämne

/

BOK André Brink: Innan jag glömmer. Översättning: Ulf Gyllenhak. Forum.

Annons
Det har hänt dissidentförfattare i det forna Östeuropa: när kommunismen rasade samman förlorade de sin litterära grund; det fanns inte längre något att skriva om.
Det har hänt också André Brink, men knappast Nadine Gordimer och alls inte J M Coetzee. När apartheid försvann förlorade Brink sitt ämne; fram till dess hade han varit apartheidsystemets mest briljante skildrare och mest välformulerade kritiker. Utan apartheid har han sökt något att skriva om.
Det har blivit ett par, litet vilsna romaner och nu ännu en, \"Innan jag glömmer\". Hatet har förbytts till kärlek; från att ha varit förtryckets berättare har Brink blivit en kärlekslyriker.
Det han skriver är känslosamt och utomordentligt vackert; att läsa honom är samma njutning som förr. Ändå, intrycket finns där: han skildrar kärleken i brist på annat.
Här handlar det om en lätt åldrar författare (med skrivkramp!), kanske inte helt olikt den 70-årige Brink själv. Berättelsen börjar med att Chris Mannaar, som han heter, just bevittnat kremeringen av Rachel, hans kärlekslivs sista kapitel. För honom återstår nu inte mer än att försökta locka något vettigt ur hans åldriga, förvirrade mor, i väntan på att också hon ska dö, vilket snart sker.
Litet vemodigt kan det förefalla och är också, på sitt vis. Men framför allt är \"Innan jag glömmer\" en kärlekens höga och livslånga visa. Sedan pojkåren har Chris varit fascinerad av kvinnor. De har växlat och befolkat hans liv, med ett och annat inslag av förbjuden kärlek under apartheid.
Rachel har han mött av en tillfällighet en nyårsafton och inlett ett passionerat, om än inte helt genomfört förhållande (enligt Chris önskan) med. Samtidigt som han blivit god vän med hennes man George, i den mån han är hemma: som fotograf är han oftast ute på krigiska uppdrag.
I skenet av passionen för Rachel minns Chris de tidigare och berättar om dem, ömsom sentimentalt, ömsom smått gubbsjukt. Oftast handlar det mer om häftig erotik än djupare själslig gemenskap.
Sådant berättar Brink med suverän behärskning och lägg ett annat samtidshistoriskt raster över kärlekshistorierna, ofta apartheid som han minns det, boernas stränga religiositet och till slut Bushs överfall på Irak. Det mest drunknar dock i det sentimentala och motiveras alltid med ännu ett kärleksminne.
Det är ingen dålig roman; den kan läsas med stor behållning. Ingen kan tro att Brink själv drabbats av någon skrivkramp. Berättelsen flyter fram som en bred flod, det är bara att följa med.
Det är tomheten bakom berättelsen som gör en roman som denna litet tragisk. Som berättar Brink i brist på annat; som saknar han ett verkligt ämne för sitt författarskap. Det utvecklingen i Sydafrika tog ifrån honom den dag Nelson Mandela frigavs från Robbin Island och gjorde Sydafrika demokratiskt och jämlikt.
Kärleken är i sig inget dåligt surrogat. Men knappast det som gjort Brink till en världsförfattare.



Foto: Graeme Robinson
Bildtext:
André Brink: kärlek i stället för apartheid.

Mer läsning

Annons