Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den vita marmors värld

/

FOTO Sundsvalls museum: White mining – tracing tha paths of marble and kaolin mining. Bilder av Colin Robins; till 20 maj.

Annons
Han flyttade till Cornwall och hamnade mitt den vita gruvdriften, marmor, kaolin, dolomit, glimmer. Det som mals ned, till pulver, eller späs med vatten till en trögflytande vätska. Och sedan finns mitt ibland oss utan att vi för det mest har en aning om det. I elkablar, i målarfärg, i mediciner, skosulor och i det LVC-papper som tillverkas vid Ortvikens pappersbruk.
Colin Robins blev intresserad, snart fascinerad. Han upptäckte att detta var en industri spridd över världen, varhelst den vita bergarten finns, och att den skapat ett slags internationell gemenskap. Han tog sina kameror med sig och reste.
Från Cornwall till Wales, till Alabama i USA, till Carrara i Italien, till Belgien, till Brasilien, till Kina. Till slut också till Sverige; han ville se vad som sedan hände, hur mineralen hamnade på Ortvikens papper.
Han fann en på sitt vis anonym internationell industri, ofta hårda förhållanden, fattigdom. Den var sig lik i Kina och Brasilien och den hade sin historia. Det var i Carrara i Italien anarkismen föddes under 1800-talet: en motkraft till de hårda arbetsvillkoren.
Men också en stolthet över detta arbete; den nästan mytiska vita marmorn, en industri med hårda villkor, som all gruvdrift med stora risker. Men också förvånansvärt miljövänlig.
Hur länge gruvbrytningen kan fortsätta är ingen avgörande fråga. \"Så länge bergen finns\", säger Colin Robins.
Hans bilder har en stark dokumentär prägel. Som har han varit mer intresserad av att dokumentera arbetet, livet, människorna och miljön kring den vita gruvdriften än att skapa tilltalande foto. När han nu visar sina bilder på Sundsvalls museum är det just ett sådant intryck utställningen ger: ett dokument.
Och det är bilderna i sig som är dokumentet. Här finns knappt någon skriven information; det finns en förteckning över var bilderna är tagna men inget om omständigheterna., ingen annan information och dokumentation än bilder. Det är tilltalande: att bilden får tala, utan ord till förklaring, bakgrund, information.
Kanske skulle Colin Robins bilder passat bättre på Fotomuseet/Bildens Hus i grannmagasinet. Varför Sunddsvalls museum ska visa fotoutställningar när det finns ett museum för foto är förvånande. Om nu inte vilket mycket väl är möjligt Robins bilder mer är ett industrihistoriskt dokument än traditionell fotoutställning.

Mer läsning

Annons