Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Det växande museet

+
Läs senare

Det nya museet blev en stor publiksuccé. Aktualiteten och den snabba pulsen i verksamheten var naturligtvis avgörande, men det fanns andra faktorer som inverkade.
Öppenheten, läget vid Storgatan, stans obestridliga strög, gjorde det lätt att slinka in. Sundsvalls dynamiska karaktär förnekade sig inte, och stadsborna gav snabb respons på det varierade kulturutbudet. Lokalpressen och radion tog till sig nykomlingen och ägnade den uthålligt och i allmänhet positivt intresse. Alltså steg besökssiffrorna kontinuerligt och fick extra skjuts genom att museet som ett av de första i landet slopade entréavgiften. Under senare delen av 60-talet närmade de sig 100 000, och tillströmningen antog vid speciella tillfällen nästan absurda volymer. Ramen höll på att sprängas.
På nyåret 1968 avlöstes museistyrelsen av en nyinrättad kulturnämnd, och industrimannen Axel Enström efterträddes som ordförande av skolmannen Torsten Sundin.
Med sin smala bas, ekonomiskt och personellt, hade museet stort behov av att finna stöd från alla tänkbara instanser. Ett vitt förgrenat nätverk byggdes upp, lokalt, regionalt och på riksplanet – det var en nödvändig förutsättning för att förstärka resurserna och uppehålla en intensiv, kvalitetsbetonad verksamhet.
Sundsvalls Konstförening fick störst betydelse, medarrangör vid alla konstutställningar och initiativtagare till många av dem. Föreningen hade varit med från början och väckte stor uppmärksamhet genom frejdiga utspel i regi av tandemparet Einar Ering-Olle Isaksson. När GIF Sundsvall kvalspelade till allsvenskan patrullerade en sandwichman på innerbanan med devisen 'Fotboll är också konst'. En mera seriös innovation var utomhusutställningen Konst i park. Med aktuella projekt och hög ambitionsnivå ville man åstadkomma ett norrländskt Moderna museet.
Programarrangemangen fick fastare form i museet, när Lördagsstudion introducerades i januari 1968. Korta, slagkraftiga program fungerade som löpsedlar och inkörsport till kulturlivet med fortlöpande serier om 10-15 inslag varje termin. Utom konstföreningen medverkade regelbundet kammarmusiksällskapet, teaterföreningen och litterära sällskapet, sporadiskt även foto- och filmklubbar och fria grupper.
Studion gav, liksom många av vernissagerna, möjlighet till möten med skaparna bakom verken. Under några år passerade en rad av landets mest kända konstnärer revy: skulptören Arne Jones, målarna Bengt Lindström, Olle Kåks och Endre Nemes, grafikerna Jan Forsberg, Sixten Haage och Felix Hatz, keramikern Berndt Friberg, ädelsmeden Sigurd Persson, textilkonstnären Elisabet Hasselberg-Olsson och möbelmästaren James Krenov, för att nämna några. Detsamma gällde författare, skådespelare och musiker.
Medelpads fornhem kom att förenas med Sundsvalls museum i ett slags personalunion genom att intendenten blev sekreterare i Medelpads Fornminnesförening och bidrog med yrkesmässig rådgivning. I gengäld hade fornminnesföreningen i arkitekten Lennart Ringmar en idérik och engagerad ordförande. I samband med Historiska museets för Sundsvall skräddarsydda utställning Forntidsbygd i Mellannorrland hösten 1967 medverkade fornminnesföreningen vid tillkomsten av arkeologstigen i Njurunda. Den blev ett bestående resultat av detta samspel. Ringmar låg också bakom återkommande exkursioner till värdefulla miljöer i östra Medelpad, med naturskyddsföreningen som medarrangör.
På 60-talet tillkom ett litet fiskarmuseum inom Lv 5:s skjutfältsområde på Åstön med dåvarande majoren Carl Olof Svenson som ansvarig. Han tog hjälp både av fiskarfamiljerna på ön, mest Hulda och Alex Wikfors, och av Sundsvalls museum. De anspråkslösa miljöerna i en stuga och två sjöbodar blev tillsammans med fiskarkapellet den fysiska basen för Åstödagen i juli varje år. Den har utvecklats till en av de stora begivenheterna i Sommar-Medelpad, numera med tusentals besökare.
Annons
Annons
Annons