Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Elias Canetti, 100 idag

+
Läs senare
/

Man behöver bara åka över Sundet för att bli varse behovet att förvandla avlidna diktare till nationalklenoder. I Danmark firas 200-årsjubilaren H C Andersen inte minst i egenskap av just dansk. Och i Paris med omnejd saluteras Sartre, fransmannen.
Det har funnits tusenåriga riken, skriver 1981 års nobelpristagare Elias Canetti i en anteckning och preciserar: Platons, Aristoteles\', Konfucius\'. Så punkteras uppblåst nationalism och världslig makt. Canetti själv då, var hör han hemma?
I dag är det exakt hundra år sedan han föddes i Ruse, eller Rustschuck, en bulgarisk stad vid Donau och föremål för författarens minneskonst i \"Den räddade tungan\", det första av tre självbiografiska verk. En brokig stad, med dagens språkbruk mångkulturell.
När Elias är sex styrs familjekosan till Manchester. Men vistelsen på ön blir kortvarig. Pappan, en relativt framgångsrik affärsman, dör i ett slaganfall och redan 1913 tvingas den unga änkan med Elias och två yngre bröder återvända till kontinenten: Wien, Zürich, Frankfurt, Wien igen. Det är ideliga förflyttningar i en värld där antisemitismen pyr.
Om inte Elias Canetti, tillhörande en spansk-judisk släkt med långa och stolta anor, var kosmopolit redan av födsel och vana föräldrarna hade turkiskt medborgarskap så blev han det definitivt efter Manchester.
Lite tillspetsat kan man säga att faderns plötsliga frånfälle skapade författaren. Och detta av åtminstone tre skäl. Dels för att hans livslånga avsky för döden, formulerad och gestaltad på otaligt energiska och hatiska vis, så att säga föddes med faderns för tidiga död. Dels för att han därmed hamnade under den dominanta moderns beskydd och blev ett slags testpilot för hennes äregirighet och intellektuella strävanden. Genom hela livet och produktionen finns modern där, direkt eller indirekt, omfattad av ambivalens och hatkärlek.
Men det alldeles avgörande, och konkreta, är att den åttaårige Elias i och med flytten till det centrala Europa lärde sig tyska, det språk som han litterärt alltid höll fast vid och kom att utöva med en sådan skicklighet.
Det är hans hemland det tyska språket. Hemmastadd känner han sig, \"när jag med blyertspennan i handen nedtecknar tyska ord och alla omkring mig talar engelska\". Till England återvände han året före andra världskrigets utbrott. Hans älskade Wien, särskilt omskrivet i självbiografins andra del, \"Facklan i örat\", hade ju anslutit till Hitler.
Och även om han mötte fienden 1994 i Zürich fienden är som alltid hos Canetti lika med döden så levde han merparten av vuxenlivet i London. I den postumt utgivna bok som kom på svenska i våras, \"Party under blitzen\", kan läsaren njuta ädelskvaller från den brittiska adelns, konstens och politikens 1900-tal. Canetti ägde förmågan att finna nycklarna till alla kretsar värda namnet. Han var minst lika äregirig som modern. Vänsäll, när det passade, men av åtskilliga vittnesmål att döma samtidigt en räv och hyena, rätt osympatisk.
Han kan därvid påminna en smula om Olof Lagercrantz, låt vara med den skillnaden att Canetti kunde hålla hatet mot vissa personer, i synnerhet T S Eliot, levande ända in i döden. Någon stor människa var den kortväxte Canetti nog aldrig. Snarare än som rakryggad gestalt framstår han i mina ögon som ett töjbart väsen, lismande och djävulskt elakt. Förmodligen är det därför som han är en briljant författare: skenet och rollerna tillmäts en i grunden central betydelse, om än i skrift tyglad.
Hans inlevelseförmåga är enorm, liksom hans förmåga att fånga atmosfärer. Han är diktaren som inte publicerat en enda dikt, men verkat i prosans alla genrer: aforismer, essäer, hörspel, reseskildringar. Sagda självbiografi. Mastodontverket \"Massa och makt\", vars titel bör fattas bokstavligt. En enda, men desto mera omtumlande roman, \"Förbländningen\".
Han kan liknas vid mannen utan egenskaper, men är samtidigt författaren som absorberar de mest subtila skiftningarna i de olika människornas psyken och beteenden. En bulldozer, fast receptiv, hyperkänslig. Det går inte ihop och det är själva poängen. Canetti är en av världslitteraturens stora psykologer, men det finns, med undantag möjligen för T S Eliot, ingen han så brutalt förkastar som Freud.
Canetti skyr systemen, strukturtänkandet, förklaringsmodellerna. Mallarna, allt som är fix och färdigt. Han är kort sagt den sorts författare som man ogärna firar och var skulle festen i så fall hållas? men har all anledning i världen att läsa.
Annons
Annons
Annons