Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

En återklang av nyårskonserten

+
Läs senare
/
  • Schönbrunns Slottsorkester turnerar i Sverige och Danmark och gav i lördags en återklang av Wiens årliga nyårsgåva till världen: Strausskonserten.

Tonhallen
Schönbrunns Slottsorkester från Wien
Dirigent: Guido Mancusi
Solister: Mara Mastalir, sopran, Michael Hawlicek, baryton
Musik av Johann Strauss, Josef Strauss, Emerich Kalman m fl

Wienerepoken, tiden kring förra sekelskiftet då Wien var musikens centralpunkt, saknar motstycke i musikhistorien.

I borgerskapets praktfulla festsalar regerade kungarna Strauss med sina valser, polkor och galopper, med sin soliga musikaliska bekymmerslöshet. Ett återsken av denna tillvaro ger Wien världen varje nyårsdag, och när Schönbrunns Slottsorkester nu för tionde gången turnerar i Skandinavien var det i sin tur med ett återsken av den omåttligt populära nyårskonserten.

Inte är de Wienfilharmonin; detta är en mindre orkester, inte större än vår egen Nordiska Kammarorkester. Men den karaktäristiska lättheten, grunden för all Straussmusik, har de: här bjöds extremt väldrillade musiker som med mjuk insvängning, fantastisk precision och sagolikt samspel skapade en helt sömlös orkesterklang. Vad än dirigenten hittade på i dragningar och lek lät de sig aldrig fintas; klangbilden var kristallklar och tillät det numerärt lilla brasset att ända safta på och skapa fina effekter.

Så fick publiken den åtrådda blandningen av kända och okända Wienerhits, som Wienerblut, Perpetuum Mobile och det skimrande förspelet till An der schönen blauen Donau; den fick klappa sig igenom Radetzkymarschen och njuta av två goda sångare, sopranen Mara Mastalir och barytonen Michael Hawlicek, som klingade fint tillsammans men i Tonhallens akustik tyvärr hade svårt att nå ut över orkestern. Visst fanns stämningen från nyårskonserten, även utan blomsterhav och balett.

Men lättheten har sitt pris, och här upplevde man då och då att orkestern inte tog ut svängarna i uttryck, inte gav blod, svett och liv fullt ut. I till exempel ouvertyren till Läderlappen, så full av lek och tricks, saknades en dimension av nerv. Å andra sidan spelades den mer komplexa valsen Aquarellen fint formad och med engagemang: den bjuder på fler möjligheter att variera musikaliskt, med en bredare palett av blå skira svall och brunt allvar vid sidan av det vanliga glittret.

Efter paus steg temperaturen allmänt, inte minst efter skojinslagen, då en liten grupp spelade utmärkt czardasmusik för att hylla den gamla dubbelmonarkitvillingen Ungern, och Guido Mancusis egen skojpolka Räksallad, inspirerad av den övermäktiga kosthållningen på Skandinavienturnéerna. Det eldiga, molltonade tonspråket i Czardasfurstinnan fick Mara Mastalir att tända till; Kejsarvalsen, en av de finaste Straussvalserna med sin drömska epilog och sin lilla berättelse om den åldrige monarken som stapplande inleder balen, spelades med hjärta.

Att förförisk lätthet kan leda till brist på engagemang säger också något om själva wienerkulturens baksida. Utanför de vackra människornas granna palats fanns förstås massornas fattigdom och misär, som man måste blunda för för att kunna upprätthålla sitt obekymrade festande. Och ändå – utan överklassens bländade privilegier hade inte Wien haft alla dessa kulturskatter. Som staden än i dag skänker världen.

Annons
Annons
Annons