Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En katastrof för evolutionen

/

Annons

Att vara nöjd. Att vara tillfreds. Det kan låta behagligt och det är det mestadels. Men ibland är det rackarns frustrerande. För som nöjd person så kan det ta månader, ibland år innan man kommer till skott och tar tag i det där som man så väl vet bör göras. Man ser till att annat kommer emellan.

Finns nog inga andra som förlitar sig så väl på morgondagen som nöjda människor. Både på att den ska komma och att det då plötsligt ska infinna sig någon slags lust att vilja ta tag i det där som inte blev gjort. Men det är ett enda lurendrejeri. Ett evigt förhalande och man kör runt i invanda mönster. För inte sker det någon magisk personlighetsförändring bara för att det blir en ny dag.

Eller nytt år.

Men ibland händer det att jag bara gör. Släpper handbromsen och kör. Plötsligt känns allt enkelt och befriande. Varför har jag inte gjort det här tidigare? tänker jag. Och mitt i euforin och energin av att faktiskt ha tagit tag och fått någonting gjort lovar jag mig själv: att från och med NU ska jag bli en mer strukturerad och effektiv människa! Men ganska snart blåser de tankarna förbi och jag är tillbaka i min förnöjsamhet under korkeken med en tjockteve som byts ut den dag den går sönder.

Nu är ju inte alla som jag – vilket är en hiskelig tur för hur skulle det se ut? Nöjda människor är en ren katastrof för evolutionen. Vi hade varit kvar i grottstadiet! Nej, evolutionen behöver människor som är missnöjda och avundsjuka och som vill ha nytt och förändra. Hela vår moderna ekonomi bygger på det. En sån som jag är kommersens stora skräck!

Det spås att vi inför jul kommer handla för svindlande 20 miljarder kronor. Ibland kan lusten att shoppa även drabba mig men det är något med den tidiga julskyltningen som gör mig lätt illamående. Jag kan direkt känna den kvävande värmen av att gå omkring och trängas i blinkande varuhus och ut kommer man tillslut med kassar fyllda med saker man inte alls hade tänkt sig. Men julklappar vill man ju ge. Särskilt till barnen. Men även de kan ha tankar kring julen som förvånar en. När mina barn var riktigt små bekymrade de sig över att julen kom så ofta. För var skulle de få plats med alla nya grejer?

Min äldsta envisas med att behålla sin mobil som för ett halvår sedan fick en spricka i skärmen. Hennes kompisar får nya mobiler stup i kvarten men för henne har det blivit en grej att visa att det inte behöver vara så. Och ingen av barnen tjatar om en platt teve. Tvärtom, de vill ha det som det alltid varit. Det är väl så att äpplet inte faller så långt från päronträdet.

Men ibland kan jag önska att jag vore mer driven av framgångslusta eller karriär. Jag inbillar mig att det skulle vara enklare då. Kanske är min förnöjsamhet bara ett alibi för att inte släppa på handbromsen. Rädsla för krav som kommer när man lyckas. Fast vad är lycka? Själv blir jag lite lycklig varje gång jag öppnar ett nytt paket kaffe och drar in den underbara doften av färska oljiga bönor. Lycklig blir jag givetvis av mina fina barn. Av naturen. Möten med andra människor. Orden. Kärleken. Livet.

Annons
Annons
Annons