Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En seger för yttrandefriheten

/

Annons

Att fånga tiden. Det omöjliga. Det dagsaktuella. På minuten. Ibland mer djupgående.

Det är en journalists dagliga arbete men för mig som krönikör är det mer det personliga reflekterande som står i fokus. Men det är inte alltid lätt att välja, vad att ställa in skärpan på. Det är ett myller av händelser som berör och så mycket man vill berätta om.

Vi är den berättande människan – Homo Narrans och jag blev djupt berörd av Henning Mankells bortgång. Hösten är en bokens högtid med mässor och festivaler där givetvis Nobelpriset i litteratur är kronan på verket. Fast här i länet slår även PoesY rätt högt, i alla fall i mitt hjärta!'

Jag satt i bilen på väg till Timrå Gymnasium under poesiveckan för att framträda och hålla workshop i skrivande när beskedet trumpetades ut ur radion att Svetlanda Aleksijevitj var vinnaren. En berättande journalist och författare från diktaturens Belarus. Svenska Akademien hade inte kunnat göra ett bättre val i denna tid. Det är en seger för yttrandefriheten!

Förra året blev jag inbjuden av Maria Söderberg att delta i Litteraturresan – ett samarbete mellan Sverige och Belarus som pågått sedan 2002. Vi var där i slutet av maj och det var närmare trettio grader varmt. Jag framträdde på stadsbiblioteket i Brest och blev intervjuad av lokalteve. Hade fantastiskt fina möten med författare, bibliotekarier och publik.

Men någonstans skavde det. Det var kontrollen. Ibland osynlig, bara som en känsla av att vara bevakad. Ibland mer än tydlig som första kvällen i Minsk. Staden kokade av hockeyglädje och en yster lättsamhet. En lättsamhet att få vara som alla andra för en stund tillsammans med supportrar från ledande hockeynationer. Vi skulle checka in på hotellet. Alla våra papper och pass kopierades och arkiverades. Det var en kontroll utan dess like. Biljetter till matcher vi aldrig skulle komma att se kopierades. De var bara våra biljetter in i landet. För alla som hade hockeybiljett till VM fick per automatik ett slags visum.

Allt gick fint och jag försökte slappna av. Släppa tanken på att jag befann mig i en kontrollstat. Det fungerade nästan. I mötet med vanliga människor var det glädjen i litteraturen och berättandet som dominerade och det vackra språket! Jag blev som förälskad i belarusiskan. Tre av mina dikter hade blivit översatta. Jag framförde dem på svenska och med på scenen fanns en tolk som framförde dem på belarusiska. Jag är glad att ingen berättade att vi var bevakade under våra framträdanden på biblioteket. Hade jag vetat det så hade jag förmodligen blivit hämmad.

När vi skulle hem från Belarus via Polen med tåg så blev jag stoppad i passkontrollen. De tittade på hockeybiljetterna och förstod att vi aldrig varit på matcherna. Datumen på biljetterna avslöjade oss. Det knöt sig i magen. Det blev en spänd stämning. Vakterna hämtade någon med högre befogenhet. En kvinna. Hon tittade igenom alla mina papper. Passet, biljetterna. Jag sa ingenting. Men så plötsligt såg jag något glimma till i hennes ögon. Något varmt medmänskligt och hon gav tillbaka mitt pass och viftade raskt bort mig med handen. Ett ögonblick av samförstånd. Jag hade fått en pytteliten inblick i en diktatur. En hissnande känsla som gav perspektiv på det som vi i Sverige tar för givet – yttrandefriheten.

Annons
Annons
Annons