Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ensamvargen går på party

BOK Elias Canetti: Party under blitzen. Översättning: Per Holmer. Forum.

Annons
Det börjar med ett våldsamt angrepp på T S Eliot. omotiverat och oväntat. Allt är fel; hans poesi är obegriplig, essäerna pretentiöst skräp, han har varit listig som först satt på bank och försörjde sig och sedan hade fräckheten att bli förlagschef.
Å andra sidan är det vad man kan vänta sig av engelsmän, även om Eliot nu egentligen var amerikan; men han bodde i England, det var där han blev stor.
Elias Canetti var bitvargen i 1900-talets litteratur, en liten ilsken terrier som tvingats i landsflykt och drabbats av ödet att finna en fristad i England. Där ingen kände till honom, än mindre läst hans böcker. Av sitt liv gjorde Canetti litteratur. Vid sidan av romanen \"Förbländingen\" och essäsamlingen \"Massa och makt\" är han mest berömd för sin självbiografiska trilogi. Men det var inte tillräckligt: han ville krama ut mer ur sitt liv. Vid sidan om det stora verket \"Den räddande tungan\", \"Facklan i örat\", \"Ögonspelet\" skrev han en mer privat minnesbok om åren i England. I dag kommer den, helt enligt Canettis idé att göra sig odödlig genom att spara en del till postum utgivning, på svenska, \"\"Party under blitzen\".
Sina engelska minnen skrev Canetti ned långt efteråt; den första anteckningen till \"Party under blitzen\" är daterad 11 oktober 1990; Canetti var en gammal man, synen dålig men nu berömd, det hade gått några år sedan han fick Nobelpriset i litteratur. Mycket mindes han, inget förlät han. Över hans minnen från den engelska landsflykten vilar inget försonande ljus, däremot en hel del liv.
Canetti var en märklig dubbelnatur, på samma gång ensamvarg och umgängesmänniska. Den bekantskapskrets han skaffade sig i England var rik, omväxlande och på många sätt förvånande. Den omfattande mer eller mindre alla sorters människor. Där fanns politiker som Enoch Powell, beundrad av Canetti, sedermera ryktbar för sin främlingsfientlighet, en rad personer ur aristokratin, filosofer som Bertrand Russell, författare som Iris Murdoch, i sig ett eget kapitel i Canettis liv.
När han nu berättar om henne är det med en typisk cannetisk vinkel. Han tycker illa om hennes böcker, romanerna är konventionella, de filosofiska verken tråkiga och slarvigt hopkomna, själv är hon ingen tilldragande person. Han har inte mycket gott att säga om henne, och den som läser porträttet av Murdoch i \"Party under blitzen\" har svårt att förstå att de under flera år hade ett intensivt kärleksförhållande, avslöjat långt senare när hennes make, John Bayley, skrev sin berömda, filmatiserade bok om den alzheimersjuka \"Iris\".
\"Hampsteadmonstret\" kallade Bayley Canetti och beskrev honom \"som en jätte som blivit avskuren på mitten\".
Mot andra är Canetti vänligare, mot några rent av uppskattande. Men oftast finns i dessa personporträtt och \"Party under blitzen\" består till stor del av sådana porträtt ett och annat som irriterar Canetti eller, oftare, något han hatar. Det är som söker han de dåliga sidorna också hos dem han räknade som sina vänner. Med många umgicks han men mellan dem och honom fanns denne egensinnige ensamvarg; det är som blir Canettis självupptagenhet, till hälften självömkan, till hälften föraktfullt hat, ett slags skydd mot alltför stor intimitet, som var han rädd att själv försvinna i umgänget med andra.
Som någon tilltalande person framstår han alls inte. Och hans ironier om engelsmän och allt brittiskt närmar sig nivåer som bäst beskrivs som något slags privatrasism. Skildringen av åren i England blir berättelsen om ett långt lidande i en tråkig, känslokall, arrogant och överlägsen omgivning. Hur han alls stod ut även om alternativet var Hitlers Europa är svårt att se. Ändå gjorde han det, om än till priset av ständigt ogillande.
Än mer oförklarligt är varför han, flera decennier senare, satte sig och skrev ned dessa minnen av människor han flitigt umgåtts med, några haft nära relationer med, en och annan, som Iris Murdoch, också en kärleksrelation, allt dessutom i ett land där han så gediget otrivdes och så uppenbart föraktade i alla avseenden.
Hur nära sanningen om hans engelska år dessa minnesanteckningar kommer är svårt att veta. Uppenbart är att Canetti i mycket skrev för att framhäva sig själv; därmed råkade en och annan hamna i skugga och glömska. Inte minst hustrun, Veza. Hon skymtar förbi här och var, tillräckligt mycklet för att framstå som den sociala person som beredde vägen för makens brokiga bekantskapskrets. Utan henne hade han förmodligen suttit som en ilsken, föraktfull ensamvarg och hatat alla de engelsmän som undvek denna märklige judiske flykting från Bulgarien som skrev på tyska och hellre bott i Wien än tvingats leva som monstret i Hampstead.

Annons
Annons