Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Ett formexperiment att följa upp

+
Läs senare
/
  • Eva Månssons lieman.
  • Medan Eva Månssons lieman tonar fram på duken spelar Weberkvartetten Bartóks folkliga, kraftfulla musik. Filmen blir musikens dirigent, samtidigt som musiken hamnar mycket mer i fokus än vad som är vanligt i filmer.

Se musiken, hör filmen
Weberkvartetten
Konstfilmer av Eva Q Månsson, Torgny Åström, Mattias Karlsson och Astrid Göransson
Musik av Bela Bartók, Anton Webern, Carin Blom och Weberkvartetten

Filmmusik känner vi till. Men i dag betyder det ofta en osjälvständig ljudkuliss som understödjer filmens handling med att skapa stämning och effekter men som inte är formstark nog att klara sig på egna ben.

Annat var det på stumfilmens tid, då riktiga musiker spelade och gav en extra närvarodimension åt filmen. Något av den känslan har Länsmuseet Murberget varit ute efter med sitt konstfilmsprojekt, där fyra konstnärer och filmskapare gjort film i samarbete med det musikval Weberkvartetten gjort. Ibland har bildmaterialet varit först, ibland musiken; ibland har de anpassats efter varandra.

Den här veckan visas resultatet i en sorts filmkonsertform i länet. Och redan från början känns att det är något annorlunda. Mjölkpigan och Liemannen, skapad av Eva Månsson med hjälp av amatörskådespelare i Strömsbruk, är en rätt grovhuggen och burlesk historia om bondetid, död och återuppståndelse där man får fylla i en hel del av handlingen själv. Filmen är gjord med en humoristisk blinkning åt den gamla stumfilmen, men det märkliga är att Bela Bartóks livfulla, energiska och robusta musik egentligen tar större plats än bildintrycken. Den laddar filmen med kraft och är mer en upprorsmakare än en samarbetspartner, men resultatet blir onekligen intressant.

Än tydligare blir musiken som ledare och livgivare i Torgny Åströms små rörliga naturbilder "Där ljuden blir tydligast", som anknyter till det fridfulla kinesiska måleriet. Det som händer här händer i musiken, i Anton Weberns abrupta miniatyrer, som snabbt kastar sig mellan ytterligheter. Här har bilden helt lämnat fokus till musiken och de mjuka naturscenerierna bara understryker att ett skeende pågår.

"Robotens dröm" kallar Mattias Karlsson sitt datoranimerade bidrag, till vilket Weberkvartetten improviserar. Det skulle kunna vara ett undervisningsstycke för den som inte tror att öga och öra talar samma språk. Här går sinnena verkligen i varandra: begrepp som rörelse, flimmer, fragment, fjärmande, harmoni och stillhet beskrivs på samma sätt i ljud och bild. Synnerligen skickligt av kvartetten att i musik lyckas härma filmens slingrande färgfält, losslitna ord och sökande linjer.

Till den sista filmen, "Nästan som en i familjen" av Astrid Göransson, är musiken skriven av Carin Blom. Kvartetten har med hennes instruktioner gjort en hel ljudföreställning till historien om flickan från landet som blir hushållerska och hjälpreda hos en operasångare i 30-talets Stockholm. Animerade kolteckningar flyter i varandra och kvartetten direktproducerar alla ljud från ladugård, kök och operascen med hjälp av instrument, röster, plåtbunkar, pappersstrutar och annat som låter.

Det är mycket roligare att se dem in action än att bara höra ljuden färdiga. Likaså upptäcker man att det generellt hade varit en fattigare upplevelse att bara höra musiken utan bilderna till; ändå är detta något helt annat än egentlig filmmusik. Vi behöver fler experiment med de konstnärliga formerna, och här är ett som förhoppningsvis får efterföljare.

Annons
Annons
Annons