Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Färg och fjomp

BOK Tony Elgenstierna: Kvinnor i nöd (Alfabeta)

Annons


Baretta, McCloud, Familjen Macahan. Fäbodjäntan, Hasse Tellemar, John Travolta. Collegetröjor och brunrutiga skjortor. Rislampa i taket, orangefärgad skrivbordslampa. Det snålas inte på tidsfärg från decennieskarven 70-80-tal i 64-födde Tony Elgenstiernas debutroman, Kvinnor i nöd.

Anden i glaset. Vuxna som röker i Volvo Amazonen. Märket på musikvikariens bröst, Atomkraft nej tack. Ynglingen som i mammans veckotidningar lystet kastar sig över sex- och samlevnadsspalterna. Och i Starlet gillar tjejerna disco, djur och natur, mysiga hemmakvällar. Det är i den tidningen det tonåriga radarparet Larsson och Svensson annonserar efter brev- och presumtiva flickvänner under den rubrik som namngivit romanen.

De bor i Hällbybrunn, en håla utanför Eskilstuna, och de har anammat könsrollsstereotyperna i Tarzan och Fantomen. De ämnar framstå som räddare i nöden, samtidigt som de mera egoistiskt och tidstypiskt (minns MUF:s framfart och näringslivsoffensiven under dessa år) drömmer om den förestående berömmelsen och rikedomen, helst i USA. Vägen dit skall gå via intresset för science fiction: flygande tefat, utomjordiska civilisationer, tidsresor. De är en smula förlästa på Eugen Semitjovs \"framtidsböcker\".

I likhet med centralgestalterna av vilka författarens spinkiga alter ego successivt tar kommandot är romanen rik på idéer och uppslag, också av metalitterär karaktär. Elgenstierna tillhör de obekymrade berättare som helt enkelt inte kan låta bli att fabulera och servera episoder och infall på löpande band. Kill your darlings? Inte här.

Det är friskt och fjompigt på samma gång, träffsäkert och dumdrygt. Det lyser om Syrrorna, alter egots mamma och mostrar, och deras benägenhet för solidarisk slit- och slängmentalitet: när en karl blir för tråkig kastas han med gemensamma krafter ut. Men den kåserande, naivistiska och lätt inställsamma tonen för i oroväckande stor utsträckning tankarna till upphovsmännen bakom böckerna om Sune och Bert.

I den kontexten får historien om favoritbrevvännen Mikaela, som inte bara säger sig vara sexuellt utnyttjad till höger och vänster, utan även beskrivs som självmordsbenägen och notoriskt kastad mellan fosterhem och psykiatriska avdelningar, en lite fadd eftersmak. Som vore författaren inte vuxen det ansvar som exempelvis nobelpristagaren J M Coetzee lägger på fiktionsskaparens axlar: svik aldrig en romangestalt, använd henne inte som en leksak för litterära syften.

42 år gammal framstår Elgenstierna som en evigt skojfrisk och omogen profitör på sådant som han varken psykologiskt eller språkligt förmår hantera och bemästra. Det är, de humoristiska och skarpa partierna till trots, inte nödvändigtvis så himla lustigt.

JAN KARLSSON






Mer läsning

Annons