Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Farväl till de grå agenterna

BOK: Gabrielle Björnstrand läser "Spionernas arv" av John le Carré.

Annons

Alla som sett ”Tinker, tailor, soldier, spy” är för evigt präglade på Gary Oldmans torra version av George Smiley, John le Carrés återkommande protagonist. Själv är jag särskilt fäst vid Richard Burtons sorgsne agent Alec Leamas i filmatiseringen av ”Spionen som kom in från kylan”. Båda figurerna återkommer i den nya boken.

John le Carré, som själv varit agent för MI6, har skrivit många romaner i den genre som han påbörjade under kalla krigets dagar. På senare år har han vänt blicken mer mot internationella ligor för vapen-och-kokain-handel, al-Quaida-infiltratörer, tvättade pengar, ligister och kapitalflyktingar i den globala överklassen. Same, but different, som man säger.

John le Carré återvänder till sin gamla protagonist George Smiley. Foto: Albert Bonniers förlag

Men i "Spionernas arv" får vi återigen möta en luggsliten brittisk agent, på hans troligen sista resa till det gamla högkvarteret. Från en bekväm pensionärstillvaro i Frankrike, kallas han åter till högsta ort, för att ställas till svars. Några ur nästa generation förtvivlade vill få veta om denne Peter Guillam varit delaktig i deras föräldrars död. Han riskerar att bli stämd, MI6 kan få betala kalaset. Men för Guillam själv blir rannsakningens byråkratiska och psykologiska press också ett minnesarbete för att fatta vad han varit med om. Det handlar om komplicerade korsvägar av agenter och dubbelagenter, av ryssar, tyskar, tjecker och britter, av perioder med stark skräck och skuld och andra där likgiltighet råder. Djupast på botten av hans erfarenhet finns, som sig bör, en älskad kvinna.

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Efter en introduktion till agenternas halvliv, noggrant bevarade i arkivens rapporter, invaggas vi småleende i en lätt komik, innan vi tippar rakt ner i en utförsbacke av flykt, våld, passion och ett befarat självmord. Le Carré rör sig med lätthet mellan det löjligt tvångsmässiga och det verkligt tragiska och det slår mig att jag läser en mogen människas bok, en vuxen mans diarier från en helvetisk period av ett verkligt liv, där historiskt bevandrade kan utläsa den tidens huvudrubriker.

Det är ett långt, och i vissa stycken omständligt, farväl till de grå agenternas liv, skrivet med en grå brittisk humor, som jag tycker mycket om.

Ändå finns det ett småmysigt understatement i dessa kortfattade skildringar av vad kalla krigets spioner hade för sig. Nedtecknat som nördiga informationer på papper verkar det mesta vara pojkboksäventyr, innan historien mörknar och de bästa agenterna dör i uppoffringen att ta reda på vad som hänt och om möjligt rädda sina vänner. De sämsta är, som alltid, dubbelagenter och dubbelnaturer. Peter Guillams kvinnliga kollega mördas och återfinns ”vid punkt 217 på kartan över fastigheten”, som det står i rapporten.

Detta gungfly av spionage och kontraspionage, av information och desinformation, får mig osökt att tänka på den mer näraliggande politiska soppan i USA. Politikens släktskap med agentromanen är ingen upplyftande bild av vad som ännu kan åstadkommas ens i demokratier. Jag tror att le Carré vill få oss att känna just detta; att lämna all politisk naivitet bakom oss, all statsvetenskaplig idealism, och se rätt in i det svarta hål som är manipulerandet av lögn och sanning stormakterna emellan. Politiska mord är fortfarande vanliga på Sovjetsidan, liksom politisk och ekonomisk manipulation på västsidan. I enlighet med Peter Guillams epok lämnar vi tills vidare länderna nedanför Medelhavet därhän.

Läs mer: Klas Östergren i topp när vi listar favoritböcker juli-september

Bortsett från den intrikata historien om före detta M16-veteraner, finns andra kvalitéer hos le Carré: Han skriver på en gång lätt och allvarsamt, en stil som fått kongenial översättning av Klas Östergren. Dessutom, trots utläggningarna om spioners vardag, finns en ekonomi i berättandet, som när han skildrar en fullständigt extatisk kärlekshistoria vars kulmen får uppta en halv sida. Den guldklumpen ligger sedan kvar som en skatt under ytan, man minns den alltid, trots – eller just på grund av – skeendets fortsatta monotoni av länge sen förlorade intriger och hemligheter.

Det är ett långt, och i vissa stycken omständligt, farväl till de grå agenternas liv, skrivet med en grå brittisk humor, som jag tycker mycket om.

*

LITTERATUR

John le Carré

"Spionernas arv"

Översättning: Klas Östergren

(Albert Bonniers förlag)

Annons
Annons
Annons