Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fråga chans på en tall

/

Krönika

Annons

Månaden mars är här och katterna har svårt att bestämma sig om de ska vara ute eller inne. Ständigt dessa blängande kattögon i fönstret och jag får gå och öppna dörren igen.

Mitt hus vilar på ett av åkerns bröst och är som omfamnad av stadiga, trygga tallar i nordöst. Luften är krispigt klar och snön påminner om maräng och jag kan höra ystra fåglar sjunga segervisst om vårens ankomst. Och nog längtar vi alla efter att få vakna upp ur vinterns letargi och fyllas av ny energi och livslust. Gärna tillsammans med någon som kan ge oss den där närheten, hud mot hud.

På teve går andra säsongen av Gift vid första ögonkastet vars programidé är att med experters hjälp fösa ihop två för varandra helt okända människor som börjar sin samvaro med att gifta sig. Teoretiskt på pappret ser paren ut att vara perfekt matchade men kärlek fungerar ju inte riktigt så. Det handlar mer om kemi än teori. Men visst, goda förutsättningar har de inte minst då de delar den gemensamma önskan att hitta någon att älska och att bli älskad.

Det är rörande att se hur modiga de är när de blottar sin längtan och visar att den är så stark att de till och med utsätter sig för detta märkliga experiment att gifta sig med någon de inte känner och dessutom bli filmade. Tyvärr är oddsen inte särskilt höga för att långvarig kärlek ska uppstå. Alla par från säsong ett tog ut skilsmässa antingen i sista avsnittet eller inom några månader efter att kamerorna stängts av.

Har det blivit med kärlek som med socker – att vi söker snabba kickar? Såg dokumentären Sockerfilmen av Damon Gameau på SVT-play och det är skrämmande hur mycket dolt socker matindustrin serverar oss.

Själv har jag prövat några av dejtingapparna men tröttnade ganska snart för det är inte snabba kalorier jag är ute efter. Nej, jag vill att det ska kännas både i hjärta och hjärna och framförallt vara på riktigt och inte bara stanna vid en sexchatt. Visst kan man om man har skrivandets gåva hitta in till varandras innersta men det är långt ifrån alla som behärskar den konsten. Ofta är det pang på rödbetan och inte så mycket intellektuellt innehåll.

Kanske får jag göra som Sara Lidman som hade ett förhållande med en gran, gå ut och fråga chans på en av de där rejäla tallarna? Jag har alltid tyckt att det är något speciellt med tallar. De ser liksom förförande ut med sin i blidväder våta rödskimrande vindpinade hårda bark.

Kanske är det de resliga tallarnas fel att ingen man har trängt sig in hos mig ordentligt på sistone? Kanske står de i vägen? Vakar och skyddar mig. Kanske är det en skogsarbetare jag behöver? Någon med rejäla arbetarhänder som kan röja upp en väg genom tallarna och rakt in i mitt hjärta. Vem vet vad vårfloden bär med sig? En sak är säker, jag tror på det fysiska mötet, att det är där det händer och första ögonkastet som kan leda till kärlek kan vara ett möte när man minst anar det.

Läs mer av Anita Jacobson:

Ta ansvar och tänk själv

Vikens klagosång

Annons
Annons
Annons