Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Gamla bönhus i en ny tid

+
Läs senare
/
  • I före detta Filadelfia i Söråker har nyligen ett företag hållit till.
  • När Åke Lundkvist renoverar båtar gör han det under överinseende av bibelspråk.
  • Det behändiga lilla Skäggsta Missionskapell är numera privatbostad. Kent Eriksson är hemma och visar att det går utmärkt att bo i ett bönhus.
  • Nina Svensson och Bernd Krauss hittade bönhus som fortfarande används som bönhus också. Ebeneser i Söråker, som påminner om de amerikanska småkyrkorna, hyser numera en ekumenisk församling.

\"Guds ord och löfte skall bestå\" står det ovanför den jättelika båten som ska rustas. Båtbyggeriet var nämligen en gång ett bönhus; ett av 28 brukade eller förfallna kapell som konstnärerna Nina Svensson och Bernd Krauss hittade i Timrå kommun. I dag öppnar Länsmuseet en utställning där deras fynd finns med.

Få båtar får sin vårtrimning i sällskap med bibelspråk, mosaikfönster och skyltar där det står \"Välkommen till våra möten\".
Det tog två timmar och två kilo vaselin att få in den genom dörren, skojar byggare Åke Lundkvist.
Dörrarna till Svenska Frälsningsarméns kapell i Söråker byggdes ju inte för att ta emot vattenfarkoster utan tillbedjare. Fast bönhuset nu är verkstad sedan tre år tillbaka dröjer sig en känsla av helighet kvar i lokalen, blandad med doften av trä och olja.
När man slår sig på tummen blir det att man tänker sig för, säger Åke Lundkvist.
Frikyrkorörelsen har satt stora spår i Västernorrland, och i dag inviger Länsmuseet en utställning om frikyrkligheten där tio konstnärer har fått bidra.
Bernd Krauss och Timråfödda Nina Svensson valde att inventera Timrå kommun efter påtagliga fysiska lämningar: de gamla bönhusen, som i dag alltmer tas i bruk för världsliga ändamål allteftersom församlingarna dör ut eller ombildas.
Västernorrland är extremt kapelltätt sedan väckelsetiden. Och det blir så visuellt när man åker runt och tittar, säger Nina Svensson.
De har lokaliserat hela 28 nuvarande och före detta kapell. Ett är nedbrunnet, två rivna och ett har exploderat - nåja, huset står kvar, men den omtalade spritfabriken I Söråker inrymdes ju i före detta Skäggstabaptisternas Elim.
Missionskapellet i samma by är ombyggt till privatbostad och Kent Eriksson är hemma och bjuder på visning. Den stora kyrksalen är numera kök och vardagsrum, skilda åt av en vägg. Men den når inte ända upp till taket, så rymdkänslan finns kvar.
I Söråkers gamla Filadelfia har ett företag hållit till, och Ebeneser, ett vitt amerikainspirerat kapell, hyser numera en ekumenisk församling.
När Nina Svensson och Bernd Krauss inbjöds av Länsmuseet att delta i utställningen bestämde de sig för att inventera på sitt eget sätt. Först gav de sig ut på bönhusjakt i arkiv och på Google. Sedan tog de folkminnet till hjälp.
Deras informationschef heter Pelle Selander och driver spelbutiken i Söråker. Där samlas då och då ett gäng bybor som utgör en gemensam minnesbank. Utställningen ska inte bara bestå av bilder på de nuvarande och före detta bönhusen, utan där ska också en del historier finnas med som \"Pelles gubbar\" levererat.
Det är dem vi haft som utgångspunkt för att hitta kapellen, säger Nina Svensson.
Historierna om knepiga pastorer och folk som sa roliga saker under vittnesbörd tillhör mest en tidigare generation, även om de finns i den lokala berättartraditionen. Det självupplevda bland nutida \"gubbar\" handlar mest om att ha busat runt mötestält, haft kompisar som varit medlemmar i frikyrkan eller om att själv ha deltagit i församlingarnas ungdomsverksamhet.
Om det fanns snygga tjejer i ungdomsgrupperna flockades killarna där också, och det hände att man dansade sin första tryckare i ett kapell. Numera, sedan många bönhus sålts och rustat upp, handlar historierna också om vad man tycker om renoveringen och de nya grannarna.
Men alla i Västernorrland har någon sorts relation till frikyrkan, säger Nina Svensson.
För Bernd Krauss, som är uppväxt i Tyskland, är det en ny värld. I Tyskland har frikyrkan inte alls haft samma inflytande, och ingen skulle komma på tanken att inrymma en bostad eller ett båtbyggeri i en femhundraårig katolsk och utsmyckad stenkyrka.
Men här var församlingen viktigare än huset. Man samlades för att lyssna till Guds ord, och det spelade inte så stor roll var, konstaterar han.
På samma sätt som hela frikyrkorörelsen var en helgelse av det enkla, en övertygelse om att förkunnelsen måste ske på folkets villkor, var de Gudshus man byggde sprungna ur vardagen. I och med det kan de nu sjunka tillbaka i samma vardaglighet och göra nytta på andra sätt.
Tack vare det är bönhusdöden ingen egentlig död, utan en återuppståndelse.
Annons
Annons
Annons