Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gitarrspel som imponerar

/

Det spanska och nordiska vemodet blev den röda tråden i gårdagskvällens konsert i Sundsvalls Gitarrfestivals program.

Annons

Inledningen med Rautavaaras Adagio Celeste för stråkar blev en mycket vacker introduktion i vemodets längtansfulla sorgsenhet. Sorgsenheten fortsatte med fyra satser ur Sibelius Koulema (Döden) med den berömda Valse Triste. Jag tror mig aldrig ha hört detta slitna verk mera vackert tolkat. Anna-Maria Helsing gav hela sviten en helt ny dimension, otroligt uttrycksfullt med fantastisk dynamik. Vilken lycka att få höra det spelat i en lokal som Stadshussalongen som verkligen kan ge rättvisa åt en orkester i bra form. Något att minnas för lång tid framöver.

Anabel Montesinos gjorde entré med ett soloverk, Fernando Sors variationer över ett tema av Mozart. Det blev nog det enda av kvällens stycken som bröt känslan av vemodet eftersom det mera ger en bild av den sorglöshet som är så typisk för Mozart.

Montesino är helt klart ett fenomen. Hennes teknik och formkänsla lämnar inget övrigt att önska. Hon har en förmåga att ge musiken en tydlighet utan att bli torr, vilket hon också visade i kvällens huvudnummer, Rodrigos berömda Concierto de Aranjuez. Man kan tycka att man hört verket till leda, också i ett flertal andra arrangemang som t.ex. i Gil Evans/Miles Davis variant, men kvällens framförande blev ändå den ultimata tolkningen. Min enda invändning är att engelska hornets insatser i den långsamma melankoliska satsen blev aningen för starka och lite okänsliga. Anna-Maria Helsing visade sig också vara en utomordentlig ackompanjatör med fin följsamhet som ändå gav orkestern stort utrymme utan att inkräkta på de solistiska gitarrinsatserna.

Frågan är ändå om inte Montesinos extranummer blev det som publiken mest kommer att minnas. Jag uppfattade inte vem som skrivit det, men det är utan tvekan det vackraste stycke jag hört spelas på en gitarr. Vilken teknik och vilket underbart stycke musik!

Som ett trevligt mellanspel i gitarrvirtuositeten spelade orkestern Arthur Honneggers sommarpastoral (Pastorale d’été), ett stycke från tidigt 1920-tal. Vackert spelat med riktigt snygga blåsarinsatser, speciellt i solohornet.

Man kan hoppas att få återse och höra Anna-Maria Montesinos i nästa års gitarrfestival eller tillsammans med vår fina orkester vid något annat tillfälle.

Annons
Annons