Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Grälet runt Wagner

+
Läs senare
/

Charles Baudelaire: Tannhäuser i Paris Översättning, förord och kommentarer: Lars Nyberg. Ellerströms

I slutet av januari och början av februari 1859 höll Richard Wagner tre konserter i Salle Italien i Paris. Genom att framföra stycken ur tre av sina operor, "Lohengrin", "Tannhäuser" och "Den flygande holländaren", hoppades han kunna tämja de motvilliga fransmännen.
Men det urartade. Wagner hade beundrare i Paris, där han levat flera år tidigare, men framför allt motståndare till vad han själv uppfattade som den nya musiken.
Konserterna urartade, handgemäng uppstod mellan beundrare och motståndare.
När "Tannhäuser" ett par år senare satte upp på Parisoperan hände samma sak, då förstärkt av den rasande Jockeyklubben. Medlemmarna i den var vana att se sina hålldamer i baletten finnas med i operor. Men de hade också vanan att, efter en bättre supé, komma först till andra akten. Då skulle baletten finnas med.
Wagner vägrade ändra på något i sin opera, och Jockeyklubbens medlemmar rasade. Händelsen hade sina förgreningar ända till kejsaren, Napoleon III.
En av besökarna på de tre konserterna 1859 var en fransk poet som ett par år tidigare givit ut den diktbok som med tiden skulle bli en av 1800-talets och den tidiga moderna poesins stora klassiker, "Les Fleurs du Mal".
Charles Baudelaire kom till konserterna, berättade han efteråt, "negativt inställd och fylld av elaka fördomar". Men blev betagen.
Efter konserterna skrev han till Wagner och betygade den tyske tonsättaren sin beundran. Det ledde till vänskap mellan dem och för Baudelaire en berömd essä där han hyllade Wagners tonspråk och gick till rätta med alla hans kritiker.
Baudelaire var ingen musikkritiker och erkände att hans kunskaper på området var begränsade. Men han kunde urskilja ett konstverk och menade att i varje diktare bor också en kritiker – men tvivlade på motsatsen: en kritiker blir aldrig en diktare.
Essän om "Tannhäuser i Paris" finns nu i en svensk genomarbetad, väl presenterad utgåva, kompletterad med brev och samtida material av Lars Nyberg, utgiven av det kvalitetsmedvetna, möjligen kommersiellt dödsföraktande förlaget Ellerströms.
Det är en bild av ett tidskifte, i musiken och litteraturen.
I dag är Wagner försänkt i senare tiders skugga. Han som en gång var musikalisk förnyare har dragits ned i smutsen av ovälkomna beundrare, främst de tyska nazisterna som i honom såg en stortysk ikon. Men då, i mitten av 1800-talet, var han en modernistisk förnyare. De operor han skrev skilde sig från de italienska som beundrades i Paris; hans sätt att använda myten som underlag var nytt men hans vilja att se konstverket i sig, oberoende av verkligheten, tilltalande några, bland dem Baudelaire.
Det är en fascinerande beundran, nu läst på mer än 150 års avstånd. Uppenbart var den uppriktig. Vilket märks inte minst på det förakt Baudelaire i sin essä och i sina brev till Wagner öser över dåtidens kritiker. Ett förakt han naturligtvis delade med Wagner.
Lars Nybergs utgåva av essän och breven kompletteras med samtida sidoblickar, i texter av bland andra Mallarmé och Verlaine. De kompletterar bilden av det estetiska storgräl som uppstod när Wagners musik spelades dessa vinterdagar i Paris 1859.
Annons
Annons
Annons