Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Håll politikerna borta från teatern

TEATERLIV
En brevväxling om teater mellan Lars Löfgren, tidigare chef för tv-teatern och Dramatenchef, författare till en bok om svensk teater, och kulturredaktör Curt Bladh.

Annons
Självklart ska inte politiker lägga sig i teatern, mer än att förse den med förutsättningar att leva vidare.
Ändå var det så att flera av de länsteatrar som finns i dag tillkom under en tid när teatern var starkt politiskt präglad. Den skulle skildra samtiden och samhället, som sämst som plakatteater, politiskt vänsterkorrekt. Jag har ibland undrat hur lyckat det var att starta teatrar under denna period där grunden också¨var en kulturpolitik vars ledande tanke var att sprida kulturen, utan mer påfallande intresse för dess kvalitet.
Teatern i Västernorrland startade på det viset. Då kallades den Regionteatern och lydde direkt under landstingets kulturnämnd; den hade inte ens en egen styrelse. Landstinget såg den mer som något slags allmän terapiverksamhet, det mesta av tiden upptogs med att resa runt till gymnastiksalar och vårdinrättningar. Då och då gjordes trots allt bra teater men det tog tid innan ensemblen konstnärligt utvecklades.
Den var i mycket ett slags bruksteater.
Det är länge sedan nu, knappt någon minns (eller vill minnas); ty samtidigt var det är ärofull tid.
Som en skugga från denna tid kan man se, tror jag, regerinsdirektiven först om jämlikhet, nu om mångkultur. Egentligen är de slag i luften. Jag tror att teatern alltid strävar efter något slags jämlikhet. Men besväras av det enkla faktum att den klassiska dramatiken innehåller fler manliga än kvinnliga roller. Och teatern är av naturen mångkulturell. Så har det alltid varit med kulturlivet: det påverkas ständigt utifrån, från olika delar av världen.
Men liksom man inte kan spela teater efter något slags könsmässig jämlikhetsstatistik (eller rent av kvotering), går det inte att spela teater så att säga efter kartan: lika mycket från alla delar av världen.
Det finns ett litet, ofta bortglömt begrepp som kallas kvalitet. Det är om detta teatern måste värna. Också om det stundom gör den egensinnig, ointresserad av de frågor som står på den samhälleliga dagordningen, till och med ointresserad både av manligt-kvinnligt och mångkultur.
Men hur?
Kanske just att vara egensinnig, obekymrad av omgivningen, moden, politiska direktiv. Och överraska.
Det som ibland saknas i teatern i dag är överraskningen, när det alldeles oväntade sker. Så mycket tycks göra litet smått ängsligt; att man ser till biljettkassan är en sak. Mer bekymmersamt är att teatern hamnat i något slags konventionell mittfåra; de avvikande, helt annorlunda uppsättningarna, de egensinniga pjäsvalen är få. Det är lätt att förlora intresset när allt blir något slags konventionell standard.
Det goda med 70-talets politiserade teater innan den reducerades till plakat var trots allt att den vågade; där fanns en vilja till förnyelse, mer i kontakten med publiken än i teatern som form.
I dag tycks mig teatern för att formulera det mycket generaliserande, smått brutalt stå och vackla mellan att vara film live, direktsänd tv eller flyta bort i något slags koreograferad musik.
Kanske misstar jag mig; men som kritiker finner man snart orden för att skildra teater något slitna. Och går där och längtar efter något som överraskar, ruskar om, utmanar.

Mer läsning

Annons