Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hauge och den andre

/

BOK Staffan Söderblom: Och jag var länge död. Läsningar av det ambivalenta: Olav Hauge. Autor.

Annons
Essäboken Och jag var länge död börjar som ett reportage. Staffan Söderblom är i Bergen 1994 för att hålla föredrag om den gamle nynorske mästerskalden Olav Hauge men hamnar i stället på hans begravning. Hauge har precis dött. Söderblom får låna kyrkkläder en mörkblå nylonjacka och går sedan ett varv i Hauges landskap; det är, som man kan vänta, grant med mörka fjäll, djupa vatten, sipprande vita långforsar, en brant dal, äppelodlingar, stugor.

Att besöka mästaren Hauge var i många år en särskild genre. Men Söderblom besöker snarare hans dikter, det är som om de finns kvar i landskapet, de står där på rad. Eller: landskapet radar upp sig som text, haugelikt, det imiterar hans naturlyrik.

Nej, jag slarvar. Men det är med Hauge som med den sene Martinsons lyrik; en del av hans dikter finns till på samma sätt som naturen och ska väl också användas så. Man analyserar inte en björk.

Söderblom menar att Hauge liknar de gamla kinesiska poeterna. Han är lika stationär och hemmastadd i det givna som de och i sina dikter vinkar han till dem över tusentals år. Hos Hauge finns samma \"lite ålderdomligt orubbliga... lantliga, lärda, visdomsenkla\" hållning. Han lever kinesiskt men i Ulvik, längst in i en av Vestlandets fjordar, granne med Hardangervidda.

Men inte bara.

För när Hauges dagböcker publicerades år 2000 rubbades den kinesiska bilden. Han vårdades under ett par perioder för psykisk sjukdom och tyckte från och till rätt illa om att odla äpplen och framträda som klok och fryntlig trädgårdsmästare. Men bilden av denne andre eller tredje Hauge tycks inte ha förändrat synen på hans diktning, konstaterar Söderblom, som nu läser om hans verk i ljuset av denna \"nya\" biografi. Då upptäcker han att dikterna inte alls är så avklarnade och uppbyggliga som folk gärna vill tro, de är också svåra, fientliga och motsägelsefulla, ja \"fullbordade i ett slags trasighet\". De rör sig mellan att \"dölja och uppenbara, förtiga och bekänna\". Det är den ambivalensen Söderblom försöker ringa in i Hauges dikter.

Men han kommenterar också en handfull ofta analyserade haugedikter, klassiker som närlästs av tidigare kännare, och ser andra rörelser i dem och andra motiv. Jan Erik Vold undviker i sin analys \"det svåra i \" i Hauges dikter, kan Söderblom exempelvis skriva, \"extaserna och avgrunderna i den ovissa identiteten\"; han gör Hauge \"lätthanterlig, lätt att älska\". Den är just den synen som Söderblom vill bryta upp.

Ofta finner han ett hål i dikterna och kan sedan vidga det. Och så kryper han ner där, öppnar ett rum under dikten och oväntat får den en annan innebörd och en ny ton. Rätt som det är hittar han en öppning i en annan dikt och kan då krypa upp i den och plötsligt inser vi att det fanns en tunnel mellan dem! Men han kan också gå köksvägen och kliva upp i dagböckerna och bygga tunneln åt det hållet.

En sådan tunnelöppning har också gett namn åt volymen, Och jag var länge död. Raden finns i dagböckerna och i flera dikter. Öppningen här är ett citat ur eddadiktningen.

Sonetterna är viktiga i Hauges författarskap, slår Söderblom fast i ett annat kapitel, de är inte så många men fungerar som \"lyriska delbokslut\". De innehåller hans viktigaste motiv, \"extas och sorg, eld och ström, ungdom och nöd, himmelsvandringar och jordbundenhet\".

Det finns, skriver Hauge i sin dagbok, en annan man vid sidan \"av den stackars usling som heter jag\". \"Andedräkten\" från denne andre finns i princip närvarande i hela Hauges författarskap, antyder Söderblom försiktigt, undanstoppat i en enda mening på slutet, nästan blygt. Och det är andedräkten från den andre som skapar den stora tonen i Hauges dikter. Så menar nog Söderblom, men jag är osäker. Och denne andre är vild, asocial, genial, odödlig, både ren ande och våldsam kraft, med sina absoluta krav. Det drar kanske lite åt det fascistoida, påpekar Söderblom på något ställe. Men det var den mannen som i omgångar togs in för vård; och han, den andre, satt hela livet inspärrad i Hauge men släpptes fri i diktningen.

Jag tänker mig att det är vad Söderblom menar men kan inte riktigt sätta fingret på de rader där han formulerar sig så, jag hittar inte öppningen. Den finns väl inne bland orden, ungefär som imma på glas. Fast det är förstås jag som andas på rutan.

Dan Sjögren

Mer läsning

Annons