Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Herman Hesse - Nobelpristagare med bristande tilltro till orden

”Herman Hesses livslånga kamp med orden skapade odödlig litteratur”. Cecilia Persson har gjort en omläsning i sommar.

Annons

Herman Hesse, (1877-1962) var en tyskfödd schweizisk författare av poesi och romaner. 1946 belönades han med Nobelpriset i litteratur.

Den tyske författaren Herman Hesse tilldelades 1946 Nobelpriset i litteratur med motiveringen: ”för hans inspirerande författarskap, som i sin utveckling mot djärvhet och djup tillika företräder klassiska humanistideal och höga stilvärden”.

Redan då var Herman Hesse en kontroversiell författare och som en del av Svenska Akademiens konservativa ledamöter anklagade för ”etisk anarkism” men den sortens kritiska och moraliserande värdeomdömen och mindre smickrande invektiv, fick alltså ge sig till slut, dock reste aldrig Hesse till Stockholm för att ta emot priset.

I den välkände litteraturkritikern, och docenten i litteraturvetenskap, Göran Häggs bok ” 1001 böcker du måste läsa innan du dör” så framhåller han tre av Herman Hesses böcker som ”måsteläsning”: ”Glaspärlespelet”, ”Siddharta” och ”Stäppvargen” medan exempelvis Martin Lagerholm i en artikel i Svenska Dagbladet om Herman Hesse tillskriver honom ett mer reducerande värde som: ” finns det fog för att lyfta fram Hermann Hesse som en framstående "ungdomsförfattare", i den meningen att hans markerat dialektiska problematik (mystik-förnuft, konst- vetenskap, kvinnligt-manligt), i sin skarpa konstrastverkan lämpar sig utmärkt för den unge sökaren i början på sin livsresa.”

Ovanstående axplock illustrerar hur olikartat synnerligen litteraturkunniga och belästa personer bedömer och värderar Herman Hesses mångfacetterade författarskap och rika och stora litterära produktion. Hesse lämnar ingen oberörd och få nobelpristagare är så lästa och för väldigt många en kär och självklar kultförfattare, vars karaktärer såsom Knulp, Demian, Emil Sinclair, Siddharta, Harry Haller och Joseph Knecht, frambringar leenden och bestående läsupplevelser. Jag tillhör den trogna läsarskaran och jag var bara femton år då jag läste boken” Demian” som jag hittade i min pappas bokhylla och kastades in i ett litterärt universum av sällan skådat slag och på den vägen är det.

Han är inte i mina ögon en ”ungdomsförfattare” ─ utan tvärtom en författare som håller från vaggan till graven och ju fler omläsningar desto mer övertygad blir jag om det slutbetyget.

Om jag i ungdomen fann något av en själsfrände så är det i övre medelåldern ett författarskap som ger mig ledtrådar och bitvis svar på avgrundsdjupa tros – och livsfrågor ─ och inte minst för det stora allvar som enligt mig genomstrålar Herman Hesses livslånga sökande efter en undflyende och svårförståelig Gud och bestående livsmening genom mörker och ljus. Jag tänker att hur man värderar Herman Hesses författarskap kanske delvis bottnar i människors olika personligheter och sinnelag samt den syntes av känslomässiga, psykologiska, filosfiska, religiösa, etiska, moraliska och ”jagrelaterade” disparata tvivelmotsättningar som kan rymmas i våra inre.

Kanske kan man rent av kalla Herman Hesse för ”tvivlarnas författare” som verkligen behöver finna sinnesfrid i den uppslitande och tärande kampen mellan känsla och förnuft för att inte falla ner i depressiva grubblerier?

Herman Hesse försökte begå självmord redan i unga år och hans liv kantades av svårartade och tunga livskriser. Hans möte med psykoanalysen och Freud och Jung hade en väsentlig för att inte säga avgörande betydelse för hans författarskap. I boken ”Stäppvargen” gestaltas ”driftsmänniskans” fångenskap i krampaktiga begär som manifesteras i en förljugen småborgerlig livsföring. Huvudkaraktären Harry Haller får på den ”Magiska teatern – endast för tryckta” ett ”Traktat om Stäppvargen”.

Det går att tolka detta som den depraverade ”klientens” möte med sig själv på divanen och samtidigt i en mer österländsk visdomstolkning som ett sökande efter ”jagets utslocknande” för att uppgå i alltet ─ frigjord från själviska ─ och ”jordiskt” fjättrade behov och begär.

Herman Hesse föddes 1877 i Calw och växte upp i Schawben och Basel i ett mycket strängt religiöst hem och fadern var både kyrkohistoriker och missionär och till denna korta biografi ska även tilläggas att Hesse från 1912 var bosatt i Schweiz och blev schweizisk medborgare 1923. Han var en tydlig motståndare till den tyska nationalismen och nazismen och hans byte av medborgarskap ska ses som en del i det tydliga oppositionella ställningstagandet. Hesse var således även en i allra högsta grad politiskt medveten författare även om hans kritiker fnyser åt det som de mestadels uppfattar som esoterism och religiöst kvacksalveri.

Litteratur väcker olika genklang och det är också det som gör litteratur så intressant och ett kriterium på storartad litteratur är att den inbjuder till olika tolkningar och heta känslor och som förhoppningsvis framgått är otvivelaktigt Herman Hesse ett sådant omtvistad och omstritt författarskap.

En del författare lever paradoxalt nog tätt intill en bristande tilltro till orden och som Herman Hesse själv uttrycker det: "Ord uttrycker inte tankar särskilt bra. Omedelbart efter att de uttalats blir de lite annorlunda, lite förvridna, lite löjliga." Och, möjligen är detta en nyckel för att förstå både Hermans Hesses intellekt och själsliv?

Troligen var en grundläggande fråga i hans tankevärld, om orden är en del av illusionen att livets storslagna gåtor någonsin låter sig fångas inom bokpärmarna överhuvudtaget, något som framgår i böckerna ”Siddharta” och ”Glaspärlespelet”.

Herman Hesse är ett odödligt författarskap, trots eller på grund av hans sökande själ ─ och litterär kvalitet är till syvende och sist alltid i slutändan en personlig tycke- och smakfråga.

Läs mer av Cecilia Persson: Gitta Sereny - en knivskarp rapportör

Om ingen vill vara Mårran, vad säger det om Mumindalen?

Herman Hesse fick Noblepriset i litteratur 1946.

Annons
Annons
Annons