Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hesselholdt hittade litterär toppform

De reser, förälskar sig, sörjer och läser. Men framför allt fortsätter de att umgås. Danska Christina Hesselholdt har skrivit en tokhyllad roman om glädje, död och livsavgörande vänskap.

Annons

Humöret blir bättre ju närmare graven man kommer, konstaterar Christina Hesselholdt vars roman "Sällskapet" emellanåt får läsaren att skratta högt.

– Jag tycker att det är otroligt viktigt, i förhållande till hur livet är.

Precis som för vännerna i

Kanske är det också därför som huvudpersonerna i hennes bok skildras under en period då de är ungefär 35 till 45 år. Ungdomen är lyckligtvis över; existensen är det inte.

I centrum står de två barndomsvännerna Camilla och Alma och deras män, samt ytterligare ett par. Alla skiljer sig, men tillsammans utgör de ändå "Sällskapet". De reser, läser och har överseende med varandras egenheter.

– Jag tycker vänskap är så viktigt. Kärleksförhållanden är svåra, man kommer för tätt inpå varandra. Vänskapen är det mer balans i, blir man lite trött på varandra kan man bara gå i väg och sedan vända tillbaka, säger Christina Hesselholdt, som själv har två skilsmässor bakom sig.

Läs mer: Klas Östergren i topp när vi listar favoritböcker juli-september

Boken blev först utgiven som fyra kortromaner, den första 2008. I danska intervjuer har hon talat om dem som "Camilla-böckerna".

– Det låter som en serie hästböcker, jag tycker bättre om "Sällskapet" säger hon nu.

Hästböcker är annars inte helt missvisande. Den första boken/delen heter just "Camilla and the horse" även om "the horse" i det sammanhanget syftar på Camillas man, den sjuklige matrecensenten Charles. Inför stripporna under en spritdränkt helafton i Berlin förklarar hon att han är gammal men "knullar som en hingst".

Röster är viktiga för Christina Hesselholdt som efter 15 års författarskap hittade sin litterära form.

Och när Camilla i den sista boken/delen har mist sina två stora kärlekar, sin man och sin mamma, försöker hon fylla tomrummet genom att köpa just en gammal häst. I synnerhet moderns död slår undan hennes fötter. I den här romanen är det inte skilsmässor utan föräldrars bortgång som står för den svåraste smärtan, och här har Christina Hesselholdt öst ur egen erfarenhet.

– Det var avgörande för mig att mista min mor, en person som varit där hela livet och som betytt så mycket. Hon gav mig ingången till litteraturen, precis som Camillas mamma gör. Det var en stor del av världen som försvann. Det blev jag tvungen att skriva om. Det är något som vi alla möter.

Med "Sällskapet" hittade Christina Hesselholdt, 15 år efter debuten, dessutom en ny litterär form. Hela romanen är berättad i inre monologer, där de olika personerna avlöser varandra i olika kapitel. "Röster" kallar hon dem.

Den "mättade prosa" som Virginia Woolf beskriver i ett stycke som är citerat i romanen är även Hesselholdts mål. Efter att i sitt tidiga författarskap ha varit långt mer experimentell och abstrakt upptäckte hon plötsligt hur hon kunde varva miljöer, anekdoter, känslor och händelser utan omständliga övergångar och ändå inte bli svårbegriplig.

Hon tar upp boken och bläddrar fram exakt det kapitel där hon fick sin litterära uppenbarelse.

– Det gav mig en enorm energi. Det kändes som ett genombrott av frihet. Plötsligt blev rummet väldigt stort, det fanns plats för nästan vad som helst.

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Hennes senaste roman, "Vivian" är berättad på ett liknande sätt. Den här gången skildrar Christina Hesselholdt en historisk person, den amerikanska barnflickan och amatörfotografen Vivian Maier, vars bilder från Chicagos gatuliv upptäcktes först efter hennes död. Romanen, som kom på danska i fjol, är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris och blir tillsammans med "Sällskapet" nu översatt till en rad olika språk.

Den litterära formen tillåter henne också att gå rakt in i tillvarons kärna. Vännerna i "Sällskapet" är omgivna av självmord och sjukdom. De har inga barn men stark livslust. Med undantag för Alma, som är författare, låter Christina Hesselholdt ingen av dem lägga ut texten om sina jobb.

Som läsare vet man knappt hur de tjänar sitt uppehälle men desto mer om deras existentiella sår och vilka citat de älskar hos Sylvia Plath, VS Naipaul och Iris Murdoch.

– Jag tänkte inte ens på det. Men det här är en arbetsfri roman.

*

Fakta: Christina Hesselholdt

Född: 1962 i Jaegersborg strax norr om Köpenhamn.

Familj: Har varit gift två gånger, nu ensamstående med en 18-årig dotter.

Bakgrund: Examen i litteraturvetenskap och från Författarskolan i Köpenhamn där hon under många år även undervisade. Har också givit privatlektioner och undervisar nu ibland på Vesterbro författarskola.

Böcker: Drygt 15 romaner och novellsamlingar och nästan lika många barnböcker.

Läser just nu: "Jag just läst 'En häst kom in på en bar' av David Grossman, han är fantastisk, honom ska jag läsa mer av. Svetlana Aleksijevitj läste jag efter att jag skrivit de här böckerna, hon har ju den här idén om en episk kör, och det är tankar som jag tar till mig. Hennes böcker och David Grossman är nog det som betytt mest för mig det senaste året när det kommer till böcker."

Härnäst: "Jag har kommit i gång med en ny roman och hoppas bli färdig till sommaren, med lite tur. Men jag tycker det är svårt att prata om det jag arbetar med just nu."

Annons
Annons
Annons