Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

Ingen undgår sitt öde

BOK: Cecilia Persson läser Nobelpristagaren Orhan Pamuk och konstaterar att "Kvinnan med det röda håret” inte tillhör en av hans starkaste böcker.

Myternas och sagornas värld är en outsinlig källa för författare. Där finner många inspiration och en litterär byggställning som kan ge stadga åt deras berättelser. I boken ”Den rödhåriga kvinnan” av Orhan Pamuk är det Sofokles tragedi ”Kung Oidipus” som dräpte sin far och äktade sin mor som står i förgrunden men även det i västerlandet något mindre bekanta persiska nationaleposet ”Shahname” av Ferdowsis.

Orhan Pamuk. Foto: Ulla Montan

Relationen mellan far och son och det kraftfulla och plågsamma fadersupproret är ett väl använt litterärt tema som återkommer i många författarskap – mer eller mindre lyckat genomfört. I ”Kung Odipus” är det sonen som dödar fadern och i ”Shahname” är mordet det omvända: fadern dödar sonen. Psykoanalysens grundare, Sigmund Freud, byggde sin teori om människans sammansatta och motstridiga drifter kring Oidipuskomplexet där sexualdriften och dödsdriften är intimt sammanflätade på ett sätt som kan tolkas både som determinerade och defaitistisk eller med en mer metafysisk och ödesmättad klangbotten:Ingen undgår sitt öde.

Intrigen och dess karaktärer är därmed självklar och så även bokens dramatiska anslag – förlagt till Pamuks Istanbul där han likt en reseguide visar läsaren Turkiets skönhet och dess orientaliska och blodiga politiska historia som leder till vår samtid. Det är inte för inte som Pamuk erhöll Nobelpriset i litteratur år 2006, även om ”Kvinnan med det röda håret” inte tillhör en av hans starkaste böcker. Det är onekligen en elegant och sinnrikt konstruerad roman där vi får följa yngligen Cem Çelik på hans utvecklingsresa. Där fogar Pamuk samman berättelsens olika delar med den lätthet som endast en mycket hantverksskicklig författare förmår.

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Läs mer: Elise Karlsson i topp när vi listar fem favoritböcker från mars-april

Den tydliga risken som han tar med att låta en klassisk grekisk tragedi som sedan via Freud fått sitt mytiska skimmer och ett mer fantasieggande epos med den konfliktfyllde fadern – och relationen till sonen är självfallet berättelsens laddade och igenkännliga djuppsykologiska tematik. Här finns Cems frånvarande politiskt engagerade fader som överger familjen och den symboliskt ställföreträdande fadern, brunnsmästaren Mahmut, och den gåtfulla äldre kvinnan Gülcihan med det röda håret som Cem blir passionerat förälskad i.

Hon är redan när hon förför honom synnerligen intresserad av hans bakgrund och här antyds en cirkelrörelse tillbaka till Cems egen fars hemlighetsfulla historia. I Cams slitsamma och riskfyllda brunnsgrävande, i en närmast desperat jakt efter det livgivande vattnet, tillsammans med ”styvfadern” mäster Mahmut så kan brunnen tolkas som Freuds divan ─ där skikt efter skikt av Camus inre grävs upp med en oviss utgång på samma sätt som att de kanske aldrig finner något vatten i den mörka jorden. Vem som dödar vem i denna gäckande roman är även det höljt i dunkel men att ingen tycks undgå sitt öde är mer uppenbart från den första till den sista raden. Det är en pessimistisk människosyn som man bör undvika.

*

LITTERATUR

Orhan Pamuk

”Den rödhåriga kvinnan”

Översättning: Mats Andersson

(Norstedts)

Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons