Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Karelen som ett förlorat paradis

BOK Eeva Kilpi: Gränslöshetens tid. Översättning: Ann-Christine Relander. Natur och Kultur.

Annons
Sällan kan väl genrebeteckningen memoarer användas i så bokstavlig bemärkelse som för finska Eeva Kilpis barndomsskildring Gränslöshetens tid. I denna pendang till självbiografierna Vinterkrigets tid och Längtans tid, vrider och vänder författaren på minnesfunktionerna, för att utröna vad det är som gör att hon minns eller inte minns. Här finns proustska anslag, där sinnesförnimmelser utlöser minneskedjor. Men
oftare handlar det om en svalare, mera reflekterande och distanserad behandling av erinringar. Oavslutade skeenden, företeelser som barnet inte fullt ut förstod eller gjordes delaktigt i, och händelser som väckt skamkänslor eller starka emotioner över huvud taget, är vad som utlöser de ibland synnerligen enträgna försöken att återerövra den tid som flytt.

Eeva Kilpi hävdar också, att de minnen som hon använt sig av, \"skrivit av sig\", i sitt författarskap, inte är lika angelägna att ta fram. De har fått sin slutgiltiga form, och därmed blir boken också en slags retrospektiv kommentar till framför allt romanproduktionen. Detta innebär att de minnen som trängs i Gränslöshetens tid - författaren måste sägas ha väldigt gott minne, för detaljerna är många - inte ges några påfallande litterära kvaliteter. Det handlar mycket om far och mor, och andra närstående släktingar. Tonfallet är kärleks- och respektfyllt, inställningen är hänsynsfull och ofta lite högtidlig, några verkliga skamligheter att avslöja, eller några skavande, smärtande eller aggressiva ressentiment verkar inte finnas.

Eller också har hänsynsfullheten censurerat bort dem. Verklig dramatik, eller oväntade avslöjanden, är så sällsynta att man hajar till när de någongång dyker upp, som att fadern sover med en pistol under huvudkudden. Varför han gör det i fredstid får man dock inte reda på. Verkligt stark sinnlighet är lika sällsynt, med samma resultat: den scen, där en stackars ko som kalvat letar upp resterna av sin nyss slaktade kalv och bär dess avhuggna huvud i munnen är en av bokens fåtaliga dramatiskt och symboliskt laddade ögonblick.

Djuppsykologi ingår inte i någon påfallande hög grad i den metodarsenal Eeva Kilpi använder för att väcka och utvärdera sina minnen. Förhållandet till modern är visserligen en viktig tematisk tråd, och trots att detta på grund av moderns neurotiska drag och på grund av syskonsvartsjuka varit ganska komplicerat, får relationen ändå ingen djupare analys. Kilpi konstaterar i bisatser att modersrelationen är orsaken till många av hennes egna personlighetsdrag, men längre ner i själens mörker än så går hon inte, vilket gör att alla memoarbokens många släktporträtt och familjescener blir ganska tvådimensionella, privata och utan större, allmängiltigare räckvidd.

Samhället framstår som ljust och idylliskt, första republikens Finland tycks präglat av en optimistisk modernitet och ett förvånande välstånd, kroppsarbetande eller fattiga människor syns bara på mycket stort avstånd i Kilpis minnesperspektiv. Kilpi föddes 1928 i Hiitola i Karelen, och till allra största delen är boken en detaljerad skildring av hembygden som ett förlorat paradis. Ursprunget till det naturintresse och den naturkärlek som präglat mycket av Kilpis författarskap framträder tydligt. Krigsutbrottet i november 1939 - det var då min barndom tog slut, säger Kilpi - fungerar som ett svart hål genom hela skildringen: som en avloppsvirvel suger det till sig alla gestalter, alla händelser och alla konkreta landmärken i barndomens landskap.

Kilpis familj ingick bland de cirka 400 000 karelare som evakuerades vid vinterkrigets utbrott, först efter Sovjetunionens fall kan hon återvända och betrakta spillrorna och de övervuxna resterna av barndomens byggnader, byar och vägar. Detta återvändande, tillsammans med moderns åldrande och död, utgör en skarp relief till hela den övriga skildringen. Kilpi gör ingen hemlighet av att hon önskar Karelen åter till Finland, hennes patos är starkt när hon hävdar ockupationens orättfärdighet, och Ryssland utgör fortfarande ett hot.

Återerövringen av minnena, och det ljusa skimmer som präglar dem, blir därmed också en personlig återerövring av förlorad mark. Detta förs emellertid upp till berättelsen yta först i epilogen, skriven i dagboksform från tiden för 60-årsminnet av vinterkriget, som också råkar sammafalla med millennieskiftet. Först här visar sig Eeva Kilpi som en av Nordens mera betydande författare, hänsynslöst självutlämnande i innehållet, med intensivt förtätad stil och nerv.
Annons
Annons