Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Klassikerna lockar publik

TEATERLIV
I dag inleder Curt Bladh en brevväxling om teater med Lars Löfgren, tidigare chef för tv-teatern och Dramatenchef, författare till en bok om svensk teater.

Annons
Om vi skulle börja våra teaterbrev med något aktuellt, vi tänker trots allt föra vårt samtal i en dagstidning.
I Stockholm har de två dramatiska institutionsteatrarna denna säsong var sin stor publiksuccé, Dramaten med "Fröken Julie", Stadsteatern med "En midsommarnattsdröm". Två klassiker, en äldre, en mer modern, i övrigt mycket olika. Båda, lustigt nog, utspelande sig vid midsommar.
"Fröken Julie" med sin starka naturalism. Här befinner man sig verkligen i herrgårdens kök. Det är den kanske mest naturalistiska pjäs Strindberg skrev; vilket var hans avsikt, just då. Så spelas den också, mycket trogen Strindbergs text.
"En midsommarnattsdröm" är på sitt vis, om än mer som lek, naturalistisk; jag tänker på den gamla folkpark som byggts, ölburkarna, dunkarna med hembränt. Men i övrigt en fantasi, smått vildsinta infall. Shakespeare ställd på huvudet, handlingen alldeles fri, liksom spelplatsen.
"Julie" stark dramatisk (vi kan ju glömma den mer privata dramatik som olyckligtvis kastat sin skugga över uppsättningen), "En midsommarnattsdröm" i stället en lek, rolig, vild, fantasifull.
Vad de två uppsättningarna visar är, bland mycket annat, hur bred och mångsidig teatern kan vara: ena stunden följa ett mänskligt drama, nästa föras ut i fantasin. Är inte detta, på sitt vis, just det speciella med teatern: att den kan vara både ett stycke förtätad verklighet och en dröm långt från verkligheten?
Det är det lockande med teatern: det går inte att föreställa sig vad som kommer att hända när ljuset släcks i salongen. Samtidigt är det en motsättning. Teatern har, kan det förefalla, sin begränsningar. Den utspelas i ett bestämt, avgränsat rum, på ett bestämt, avgränsat utrymme. Även om tekniken på många vis utvecklats i den moderna teatern kan den självklart aldrig jämföras med de möjligheter filmen har eller de obegränsade möjligheter en romanförfattare kan tillåta sig i sin text.
Ändå, förefaller det mig, som det är just på scenen fantasin får sitt största utrymme. Det herrgårdskök Lennart Mörk byggt på Dramaten är verkligen ett herrgårdskök; man kan se hur det använts under årtionden eller längre, hur ljuset faller in i denna källarvåning; man kan ana kylan en vinterdag, värmen en sommardag. Allt finns där.
På scenen.
Liksom man kan se nästan varje spik, varje skavank, varenda färgsliten bräda i den folkparksscen Olav Myrtvedt byggt på Stadsteatern. Det går att se bryggerinamnet på de ölburkar som dråsar ned från taket. Det är mycket påtagligt, så här ser en liten, sliten svensk folkpark ut. Men det är det inte, allt är på samma gång fantasi. Folkparken ligger i Värmlands huvudstad Aten, märkliga ting utspelas i skogen runt parken, nedskrivna av en engelsman alldeles i slutet av 1500-talet. Folkparken och fantasin finns där, som den naturligaste sak i världen.
På scenen.
Det är det förunderliga: denna lilla yta, scenen, kan vara, bokstavligen, vad som helst. Ett herrgårdskök i 1800-talets Sverige eller en folkpark i 1960-talets värmländska Aten.
Kan det bli mer fascinerande. Och är det inte just där teatern börjar. Med platsen och med någon som larmar och gör sig till, en stund på scenen och sedan försvinner, likt en skugga.
Så vad ska denna oändlighet av möjligheter användas till? Du, Lars, har varit med länge i denna förunderliga teatervärld, förverkligat mycket, sett mycket födas och utvecklas. Men någon vision, någon dröm, någon idé återstår.
Så, om du fick önska fritt, vad skulle de vilja att en teater i dag, i det tidigare 2000-talets Sverige, gör för att förverkliga en dröm om teater.
Sedan kan vi diskutera vad som gjorts eller inte gjorts, vad som borde ha förverkligats och varför det inte skedde.
Inte är det "en saga berättad en dåre larm och lidelse som ingenting betyder"; där misstog sig Shakespeare.

Mer läsning

Annons