Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gåtfulla och glädjande landskap

/

Galleri Stadsbacken
Måleri av Fredrik Sundqvist
4 - 19 september

Annons

När nu också Galleri Stadsbacken slår upp dörren för säsongen är Fredrik Sundqvist höstens förste konstnär. Han är uppväxt i Örnsköldsvik, har bland annat studerat vid dåvarande Sundsvalls Konst- och miljöskola och har numera sin bas i Järna utanför Stockholm.

Kanske, kanske inte är det något norrländskt som glimtar fram i hans spännande, mångtydiga och originella landskap. De är ju så fulla av rymd, så öppna, så orörda och stilla. Men där upphör i så fall likheten: hans abstrakta landskap är också milt pastelltonade, ljusa och vänliga.

Här kunde det på sätt och vis ha stannat, eftersom hans landskap är vackra i sig. Men ännu mer fascinerande är de människogestalter som han befolkar dem med. Hela eller halva, ibland utan huvud eller bara som ett huvud och utanför proportionerna tonar de fram här och var i vad som tycks vara en annan dimension. De tycks komma ur olika tidsepoker: här en joggare, där en mamma i 40-talskappa med sin son vid handen, här folkdräktsklädda människor som dansar, där barn som tycks leka en rituell lek.

Några är stilla, andra på väg; några är bortvända och betraktande, andra aktiva men ändå stillsamma. Kanske har de alla bott eller vistats här en gång och satt avtryck i landskapet; de har lämnat kvar något av sig själva och försvinner därför inte helt. Några tycks mer fast förankrade i verkligheten som gruppen i "Rådslag" som står och diskuterar, medan andra bara tonar fram som spöken, minnen, fragment. Ibland tycks även träden vara skuggor av sig själva, och i "Stilla tid" är det kyrkan som tonar fram som ur en gången tid, medan kvinnan framför den existerar i nutid. Någon gång tycks både landskap och människor ha bleknat till ett svartvitt foto, som i "Vårtecken".

De är inte våra skyddsänglar för de hör till platsen, inte till oss; det är sin bygd de vakar över. Och, märkligt nog, blir de i längden inte bildens fokus även om det är de som först drar till sig blicken. Dessa glimtar av liv är bara tillbehören, medan landskapet alltmer framstår som det centrala. Det är evigt, medan vi människor kommer och går.

Så blir dessa bilder en påminnelse om att nutid inte är viktigare än dåtid: ur ett perspektiv som naturens är vår epok inte mer betydelsefull som någon annans. Men samtidigt är det uppmuntrande, glädjande bilder: vi blir ju kvar. Vi är ju det liv som, liksom energin, aldrig försvinner utan bara omskapas och antar ny skepnad.

Annons
Annons
Annons