Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Mer lika än olika

+
Läs senare
/

Till Café Slink In i parkeringshuset på Norrmalm kan man komma om man har ett missbruksproblem.
Man kan också komma om man inte missbrukar, utan bara vill titta på de bilder som fotografen Svanthe Harström ställer ut. Där har han porträtterat kaféets stammisar.

Varma ögon, ett litet lyft i en mungipa, välkammat hår, ett lite uppstudsigt örhänge.

Kanske är hon förskollärare, och hon en konstnärligt lagd mormor. Han där är nog pensionerad lärare, och den yngre killen där datatekniker. Den medelålders där ser ut som en rörmokare. Och han där är ju en typisk primus motor för hemmalagets hejaklack.

Vanliga människor med vanliga liv. Åtminstone är det vad man får för sig när man försöker avläsa ansiktena i utställningen "Mer lika än olika".

– Men bakom varje ansikte här finns ett fyrsidigt reportage, en ofattbar tragik, säger Svanthe Harström.

Människors liv står inte att läsa i deras ansikten. Och här och var glimtar också något fram utöver vanligheten. En blåtira. Fåror. Skarp skäggstubb. I de sparsamma bildtexterna finns fraser som "Vilsen i livet". "Går den krokiga vägen och hittar rätt ibland."

Under en av bilderna står en ikon och några tända värmeljus. Mannen på bilden dog för några dagar sedan. Döden kommer ofta snabbt i den här verkligheten.

För några veckor sedan slank Svanthe Harström in på Café Slink In för att leverera ett par bilder. Han gick ut igen med ett tjogtal nya kompisar och en stimulerande idé: han skulle ta porträttbilder på alla stamgästerna.

– För mig, som oftast jobbar på uppdrag och plåtar en dag och levererar nästa, är det oslagbart att få arbeta så här dokumentärt. Varje vardagsmorgon i sju-åtta veckor har jag suttit här och sakta jobbat mig fram till gästerna. Jag har inte frågat en enda om de vill vara med på bild: de har bett mig plåta dem, säger han.

För Benke Persson, en av föreståndarna, var det en gammal dröm att få bilder på alla gästerna. Och de avbildade själva är nöjda med de nyanserade, svartvita bilderna.

– Det är lite overkligt. Fast det känns bra. Det här är ju mitt folk, som jag trivs med. Och Svanthe är ju jätteduktig, säger Fredrik Eriksson.

Akke Makkanen har också anledning att vara stolt. Han är fotograferad i profil och ljusbågen ovanför hans huvud, liksom hans strama hästsvans, framhäver en vacker huvudform.

– Det är mitt finska påbrå, det där med huvudformen, upplyser han.

Genom portätten understryker Svanthe Harström att det inte är någon skillnad på oss människor, förutom att några har ett missbruk att tampas med. Bilderna hänger på Slink In i cirka fyra veckor.

– Jag skulle vilja visa dem på ett mer publikt ställe också, för alla törs sig inte hit. Men kanske kan jag med utställningen bidra till att verksamheten här får fortsätta. Den är så värdefull för dem som kommer hit, säger Svanthe Harström.

Och inte minst: Den som finns avfotograferad på en utställning betraktas med intresse, inte med förakt. Den är sedd, men inte som ett problem.

– Jag kan erbjuda dem en liten stund i rampljuset. Kanske den enda där inte polisen varit inblandad, säger Svanthe Harström.

Annons
Annons
Annons