Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Väggkonst på vinden i vår

/

Vinden, Trädgårdsgatan 16
Hus och människor - samlingsutställning med nio konstnärer
19 - 21 april

Annons

Konst på denna vind har blivit en vårlig tradition. Oregelbundna bjälkar, mustiga färger och väggar tapetserade med gamla tidningar eller mönstrade av sprickor och tegel utgör ett spännande landskap för konstnärerna att arbeta med.

I år har man dock medvetet valt en sparsmakad linje med i huvudsak väggkonst, vars fyrkantighet inte samspelar lika naturligt med miljön som väl vald skulptur kan göra. Det som mest vinner på omgivningen är Andreas Brännlunds digitala projektioner, som ges en lyskraft av halvdunkel och murstockens tegelmönster den inte skulle ha fått av ljus och vita väggar.

Ändå finns mycket att se när nio konstnärer samsas. Temat hus och människor har också, kanske av en slump, alstrat flera tillbakablickar på folkhem och barndomshem.

Den färgrika Ylva Bomark arbetar kollageaktigt, och i diptyken "Barndomshem" tittar en kvinna bakom en gardin på ett hus. Den röda färgen, de uttunnade rosorna och den stjärnströdda himlen fångar kärlek och vemod, och gardinen symboliserar starkt tidens barriär, omöjlig att forcera; barndomen är för evigt förbi. Också framför Jimmy Dahlins uppbrutna hus stannar man lite extra; den gedigna blanka emaljlika ytan fångar blicken men det gör också motiven: hus uppdelade i block och sedan skevt sammanfogade igen, med känslan av minnesfragment, av hur definitiv glömskan är.

Mer skämtsam är Jörgen Gucco Sundelin i sina svartvita små bilder: damen i papiljotter, pojken som blir klippt, killen som klipper tånaglarna. Det är tillbakablickar men ändå sedda av en som ännu är barn; det är först för den vuxne som barndomen ter sig så ömtålig och sorgsen i sin oåterkallelighet, som hos Ylva Bomark.

Folkhem är det ord dokumentärfotografen Svanthe Harström fångat, inte minst i pizzaätaren som fått huvudet ersatt av en Ikea-lampa - är det en kommentar till dagens inredningshysteri? "Dåtid" är en tät bild; en fårad man ur en grupp som sällan står modell, och ett hus som för tanken till en tid då folk fortfarande bodde i blygsamma stugor och inte i lägenheter i förorter; bilden är vacker i sin ovanlighet.

När temat är hus är Rolf Bengtsson självskriven: hans sagoglada hus är inte bara rara utan också välgjorda, personligheter med egen karaktär som spelar huvudrollen i bilderna, människor, miljöer och händelserika skyar till trots. Ett par hus kan stå och brösta sig mot varandra som ett par kaxiga fyllbultar, små träkåkar klättrar på varandras axlar till klasar av trångboddhet.

Bengtsson är vindens färgexplosion, men också Farigh Ghaderis sticker ut med sitt klassiska porträttmåleri: den rödklädda kvinnan, smått ikonlik, och än mer det livfulla skuggspelet hos "Slumrande skönhet" eller den svagt tecknade men delikata "Balettdansarens profil". Här tar människan den kanske största platsen i utställningen

Annons
Annons
Annons