Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Konstens Sverigeaktuella superstjärna

BOK: Marina Abramović både fascinerar och irriterar i sin självbiografi, konstaterar Kristian Ekenberg som har läst "Gå genom väggar".

Den som har undgått Marina Abramovićs närvaro i Sverige denna vårvinter måste ha levt de senaste veckorna instängd i en grotta utan kommunikation med omvärlden, vilket, för övrigt, låter som någonting Marina Abramović själv skulle kunna utsätta sig för.

Hennes retrospektiva utställning visas på Moderna museet och hennes ansikte har prytt alla viktiga kulturbilagor och fladdrat förbi i tv:s alla nyhetsprogram. En konstens superstjärna på Stockholmsvisit och hon får nästan Bruce Springsteen-mottagandet.

Marina Abramović är aktuell i vår med en retrospektiv på Moderna museet i Stockholm.

När man läser hennes självbiografi ”Gå genom väggar” är det svårt att förstå varför det dröjde till så relativt sent i livet som Marina Abramović blev en superstjärna, egentligen först med hennes ”The Artist is present” på MoMa i New York. Hon var förstås känd i konstkretsar före det, kallad performancekonstens gudmor, men det var först med ”The Artist is present” och den virala videon där hon möter sin forna partner Ulay, som hon gjorde entré i det kollektiva medvetandet.

Läs mer: Moderna Museet visar performancekonstens gudmor

Utan att det säger någonting om hennes kvaliteter som konstnär, kan det konstateras att hon har en personlighet som skapt för ett liv i strålkastarskenet. På gott och ont. Storhetsvansinnet ligger och lurar bakom varje punkt som hon sätter i sina memoarer.

Hon föddes 1946 i Belgrad som dotter till två partisaner, privilegierade Tito-kämpar som efter kriget belönats med fina jobb inom kommunistpartiet och en stor våning. Ändå doppar Marina Abramović sin pensel i burken med gråfärg när barndomen ska beskrivas, där särskilt den komplicerade relationen till modern, som hon bor tillsammans med ända upp i vuxen ålder, förpestar hennes liv.

Hon blommar ut sent, men en antydan till den vilda performancesjälvplågare som hon ska bli finns redan här. Som i anekdoten om hur hon tillsammans med en pojke spelar rysk roulette med faderns pistol och ett skott går av. Allt som saknas är publiken, vilken hon i och för sig får, om än många decennier senare, i form av oss som läser hennes memoarer.

Marina Abramovićs konst rör sig kring den egna kroppen och en strävan efter att se vad den kan uthärda, både i köttet och i anden. Hon är partisanernas dotter som inte blinkar inför plågor. En av de mer givande delarna av hennes bok är skildringarna av de performanceföreställningar som hon har genomfört och hennes tankar kring dem. Hon har karvat i sin egen hud, tuppat av i mitten av en brinnande stjärna, kammat sig så att hårbotten blöder och utsatt sig för att överlämna kroppen till en konstpublik med uppmaningen ”gör vad ni vill med mig!”.

Hennes betydelse för performancekonsten kan inte underskattas och det är svårt att tänka sig dagens konstscen utan hennes influens.

Det verk som skildras mest utförligt vid sidan av ”The Great wall walk”– där hon och Ulay gick från varsin ände av kinesiska muren för att bryta upp sitt förhållande när de möttes på mitten – är ”The artist is present”. Det innebar att Marina Abramović under tre månader satt orörlig under hela dagar, under stor kroppslig plåga, och mötte besökarnas blickar när de slog sig ner mitt emot henne. Att få ett inifrånperspektiv på det verket är tveklöst fascinerande.

Till de mer enerverande sidorna av ”Gå genom väggar” hör hennes nyandliga sida. Förutom sidorna om "The Artist is present" blir boken också mindre och mindre intressant ju kändare hon blir och det strävsamma livet som konstnär i Europa byts mot jetset-liv i New York. Hon försvarar sig irriterat mot anklagelser om att hon umgås med celebriteter men denna bok bara förstärker den anklagelsen. Hon har, likt Salman Rusdhie och Bono, hanterat kändisskapet på ett dåligt sätt och deras konst och blivit lidande av det.

Ett exempel på att hennes konstnärliga omdöme inte alltid är blixtrande, är delen där hon beskriver sitt allra sista verk – den egna begravningen – som verkar bli ett effektsökande spektakel med ”My way” som lök på laxen.

”Gå genom väggar” förstärker bilden av Marina Abramović som en av konstscenens stora personligheter. Man ömsom fascineras, ömsom irriteras, men hon blir aldrig ointressant.

LITTERATUR

Marina Abramović (tillsammans med James Kaplan)

"Gå genom väggar"

Översättning: Linda Skugge

(Brombergs förlag)

Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons