Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika av Anita Jacobson: Orden försvinner när allt vettigt sätts ur spel

Orden faller tyst som lätt nysnö mot marken. De har ingen riktig tyngd.

Annons

Det är svårt att sammanfatta året som gått. Tillståndet som råder. Tillstånden. De parallella. Aleppo, Nice, Berlin och förfallet här hemma vad gäller solidaritet, medmänsklighet och det skyddsnät som så många förlitat sig på men som nu svarar med avslag. Det är snudd på övermäktigt.

Det är så att man tappar ord. De förlorar sin tyngd och faller svävande, viktlösa ur tanken. Allt vettigt har sats ur spel i denna tillsynes galna värld och tid vi lever i. Allt är riggat för en girighetens dokusåpa på bästa sändningstid och givetvis i 360-grader med VR-glasögon på.

Anita Jacobson, poet och estradör; krönikör i Sundsvalls Tidning.

Vi lämnar frosseriets dagar med trinda och buktande magar. Och tycker oss att det är en bedrift ändå att vi tvingat i oss, offrat oss, för romrussin och den där nya med smak av WC-anka. Och som ett mantra genom alla hem med äkta svenska värderingar har vi sörjt trillingnöten. I år igen. Vi har ätit oss igenom prinskorvar, köttbullar, lax och skinka och trots att vi gjort vårt yttersta med att göra taberas så är det något som luktar surt i det moderna kylskåpet. Det skaver. Vår medvetenhet om allt som sker samtidigt som vi fortsätter som om ingenting har hänt.

Det är i smått förtvivlan jag ber om en stege för att ta mig ur detta avgrundsdjup tankarna föst ner mig i. Jag skäms för att jag inte i tid har hittat de rätta orden – de trilskas och vill inte bindas samman till något begripligt som verkligen betyder något. Och jag vill nå dit hän att det betyder något. Att det känns. Men allt har mist sin tyngd. Är det ovissheten, den svävande ovissheten inför framtiden som spökar? Kanske. Och kanske har den aldrig tidigare varit så befogad.

Utanför de timrade stockarna som utgör mitt hus far stormen Urd fram och jag går ut i förhoppning om att bli omruskad och väckt till liv. Det är något vänligt över henne och jag fylls med värme av tanken på den som gett stormen dess namn. Att någon lagt ner omsorg att hitta ett namn med betydelse. Något som passar. Något som kan rycka tag i oss, skaka om oss och fylla vår vindkraft med ny energi. Urd, ödets gudinna som spinner livets tråd och vet hur lång den kommer att bli.

När jag åter kommer in och kopplar upp mig mot cyberrymden så finns ni där och omfamnar mig med ord och hjärtan. Med er omtanke bygger ni en stege för att hjälpa mig upp.Det är då jag ser det! Ordet. Tydligt klart ligger det där djupt förankrat med hela sin kraftfulla tyngd. Det enda verkliga som betyder något: Kärlek.

Läs mer av Anita Jacobson: Om storstadssorlet bara visste hur tystnaden mår

En attraktiv kommun borde ha en stadspoet

Annons
Annons
Annons