Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Om storstadssorlet bara visste hur tystnaden mår, skriver Anita Jacobson

Om ändå de rika skulle veta hur de fattiga mår! brukade min pappa utbrista belåtet efter att vi ätit
en riktigt god middag.
Han visste hur det var att växa upp under knappa förhållanden i södra
Finland i början av 1940-talet.

Annons

Det sägs att upplevelser av krig och svält präglar framtida generationer i flera led. Som liten ville jag alltid hellre leka fattig än rik medan min bästis ville det omvända. Måhända var det bara ett tidigt sinne för dramaturgi – för nog är det mer intressant med någon som får kämpa än någon som har allt serverat – eller så var det en skärva av fattigdomen som speglade sig i mig.

Anita Jacobson, krönikör.

Att vara kulturarbetare boendes på landet i Norrland ger ett visst tuggmotstånd. Livet al dente! Men det går. Och här kan man faktiskt ha råd med hus trots en ringa inkomst. Om ändå de i stan skulle veta hur vi på landet mår! Och i våra städer här i norr kostar inte en lägenhet flera miljoner så som de gör i huvudstaden. Om ändå de i Stockholm skulle veta hur vi i Norrland mår!

FAST TÄNK OM DE VISSTE – då skulle de kanske flytta hit hela rasket? Och det skulle byggas skyskrapor både på torg och lägdor och… Nej, her-re-guuud det vill vi absolut inte! Det är nog bäst att inte väcka den björn som sover. Men det vore ju trevligt om de någon gång tittade förbi på en kopp kaffe.

Stockholm är som det där syskonet som inte riktigt lärt sig empati och att det i en relation krävs ett samspel. Stockholm är som den där kulturmannen som bara maler på om sig själv och sina snöstormar utan att fråga hur vi andra har det. Bara förutsätter att vi är intresserade.

Snökaos i Stockholm - en riksangelägenhet. Men inte blir det väl lika stora rubriker när det snöar några decimeter i Norrland?

Och det tragiska är att vi just är det. Intresserade. I viss mån i alla fall. För vi vill ju ha en relation. Som norrlänning och boende på vischan och med båda fötterna på jorden så får man helt enkelt ta saken i sina egna händer och vara den som bjuder upp till dans.

Det är konstigt det där med avstånd; det är inget problem för den som bor på landet, bara för den som bor i stan. Det är alltid längre för dem att hälsa på än vad det är för oss. Men det är inget vi gnäller över. Vi är vana.

Med ett glatt schwung hoppar vi på tåget söderut och bagaget är fullastat av spänning, poesi och den skönaste litteratur. Vi är fem författare från länet som far ner till julhandelns Stockholm den nionde december med ett smörgåsbord av böcker att ge bort i julklapp. Och jag tror hen är intresserad. Det verkar som så. Kanske är det lite imponerande ändå när ett syskon visar framfötterna och tar initiativ? Bjuder på after work minsann! Man blir som stolt över varandra. Även en sådan som Stockholm tycker att det är inte så dumt med en sådan som Norrland.

Och plötsligt ser man vilka kvalitéer det här landet besitter. Vi höjer blicken, skärper hörseln och lyssnar. Vi bär alla på en historia som präglat oss till den vi är och vi behöver varandra. Både Stockholm och Norrland. Stad och landsbygd.

Det kommer att bli ett fint möte och sedan kommer det att bli skönt att ta tåget norrut och hem igen. Om ändå storstadssorlet skulle veta hur tystnaden mår!

Läs fler krönikor av Anita Jacobsson: En attraktiv kommun borde ha en stadspoet

Vi måste slå oss ut ur dimmorna och säga ifrån mot högerextremismen

Annons
Annons
Annons