Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Tänk att få stanna i det fiktiva där döden inte är på riktigt

/

Asplöven darrar men utanför är naturen inbäddad i ljuddämpande snö.

Annons

Världens larm tränger sig inte igenom. Jag sitter skyddad innanför timrade stockar från artonhundratalets mitt, djupt försjunken i en spännande bok. Tid och rum tappar fotfäste och allt koncentreras till ett nu.

Bokstävernas sammansättning får mig att genomsköljas ordentligt av känslor och tankar av alla de slag. Jag lever mig in i berättelsens huvudkaraktärer och färdas med dem. Ett tag befinner de sig i min barndoms hemkommun. Det är tunna skikt mellan det som faktiskt är och skulle kunna vara och fantasin. De hakar fast i varandra, som kugghjul. Berättarens röst är stark och trygg och jag fortsätter att vaggas med i fiktionen. Vill omslutas och att det aldrig ska ta slut.

En mobilsignal ljuder och jag måste avbryta det magiska. Det ringer från verkligheten. Där är döden på riktigt. Blodet rinner ur de nyss levande. Hungern sliter i gripbara kroppar som trots allt vad de varit med om fortfarande hoppas på en framtid. IS spränger kallhamrat sönder det öppna samhället. Och det går inte att förstå varför. Det finns ingen allvetande berättare som kan ledsaga oss med sitt ljus. Efter all massiv förödelse i Syrien och attentaten i Europa finns bara sorg. Det är synd om människan som förstör så för sig själv. All denna ondska. När föds den? Vad är drivkraften?

Läs mer av krönikören: Fråga chans på en tall

Och havet fortsätter att sluka liv för att vi tvingar det att svälja. Snart mäktar inte havet med mer. Nog borde vi kunna rädda fler? Nog borde vi kunna göra mer? När de finska barnen under andra världskriget behövde ett hem och skydd, då öppnade vi våra hjärtan. Varför gör vi inte det nu? Handlar det om avstånd? Om hår och hudfärg?

När framtiden blickar tillbaka på den tid som är nu. Vad kommer vi att svara? Kommer vi att skylla på havet? Barack Obama är i mitt tycke den mest sympatiske president som USA har haft. Han besökte nyligen Kuba och sträckte fram en vänskapens hand till Raul Castro. Det skänker hopp och framtidstro. Det finns goda krafter som vill samarbeta. Som ser lösningar istället för problem.

Läs mer av krönikören: Ta ansvar och tänk själv

Här på hemmaplan kan vi hurra för Härnösand som förstått hur att göra något bra av situationen med nyanlända. De inför gratis kollektivtrafik för alla med hjälp av det extra ekonomiska stöd kommunen fått. På så vis blir det något positivt där folk kan känna glädje och tacksamhet över de nyanlända. Jag tror det är rätt väg att gå att skapa förbättringar som kommer alla till del. Då blir integrationen smidigare.

Utanför fönstret smälter snön. Allt smälter samman. Sista ordet kommer alldeles för snart. Vill hålla mig kvar. Vänder blad och når slutet. Punkten. Och vemodet rullar in. En god bok har lästs ut. Tomrummet är omedelbart. Verklighetens grymheter gör sig påminda via nyheterna och tar plats. Jag önskar att vi kunde stanna vid det fiktiva. Där blod och död inte är på riktigt. Där möjligheten till fred och happy ending bara är några bokstäver bort.

Annons
Annons
Annons